Hur länge är samtida dans samtida? Åtminstone i trettiofem år. 1983 skapades verket Rosas danst Rosas (som är flamländska för Rosas dansar Rosas, dvs dansgruppen Rosas dansar en dans som heter Rosas) av Anna Teresa de Keersmaeker, en koreograf som brukar räknas till vår tids främsta. Att man numera talar om samtida dans i stället för modern dans eller postmodern dans (eller postpostmodern etc.) har med begreppen modern och postmodern att göra. De är dels belastade med ideologier, dels med föreställningar om en dans som ser ut på ett visst sätt, vilket den samtida dansen inte alls behöver göra. Den har dock vanligen kvar element som stämmer in på både den en gång så moderna dansen och det som kom efter. Man skulle kunna säga att samtida dans är all dans som inte är klassisk balett. Även om det inte är ortodoxt att påstå att modern balett eller streetstilar är samtida dans, är de det de facto. Men låt oss lämna hårklyverierna därhän och luta oss tillbaka för att se denna moderna ”klassiker” som nu för första gången visas i Sverige. Det är bara det att man inte kan luta sig tillbaka.
De fyra kvinnliga dansarna lägger sig på golvet där de ömsom vänder och vrider sig och försöker sova, för att åter rastlöst se ut som de väntar på uppstigandet. Så småningom tar de sig ålande allt längre fram på scenen fabulöst vackert belysta och i tystnad. Så tyst det nu kan bli i november när publikens hostningar i olika rosslande tonarter ackompanjerar dansen (men inte ens Ingmar Bergman lyckades förbjuda publiken på Dramaten att hosta, även om han försökte).
Så reser kvinnorna sig upp och så blir det skifte till stolar, alltid spännande i danssammanhang inte minst för att vi både förankras i och lyfts ur vår vardagsanvändning av dem, och till en skur av rytmer, nästan som örfilar, blir aktiviteten intensivare. Rörelserna avlöser varandra i attack, pendlande mellan plikt och flykt, våldsamhet och uppgivenhet. Man blir uppslukad av pulsen och kraften som behärskar både de fyra dansarna och en själv där man sitter i mörkret för att betrakta det pågående livet, som förhöjt och koncentrerat skildras på scenen. Det finns en obeveklig skönhet i denna framställning av vardagens hugg och slag och vår livslånga längtan efter (sensuella) avbrott i den strida strömmen av tvång och rutiner, medan tiden tickar på.
Min tolkning av koreografin är inspirerad av den engagerade introduktion danshistorikern och kritikern Lis Hellström Sveningson höll före en av föreställningarna, där hon beskrev hur metodiskt och minutiöst koreografen Keersmaeker utarbetat dansverket efter nattens, dagens och kvällens rytm. I dag ser vi Rosas danst Rosas med mer feministiska glasögon framhöll hon. Och visst är det så. Men kännetecknande för en klassiker är att den är öppen och håller för var tids (om)tolkning. Kännetecknande för dans är också att den är öppen för vars och ens associationer. Trots Youtube, som betytt mer för dansen än för någon annan konstart och där denna koreografi kan ses, åtminstone delvis, är det viktigt att också äldre samtida dans visas live. Det är inte bara balett som är klassisk.
Verk: Rosas danst Rosas. Koreografi: Anne Teresa De Keersmaeker. Dansare: Laura Bachman, Léa Dubois, Anika Edström Kawaji, Soa Ratsifandrihana. Musiker: Thierry De Mey, Walter Hus, Eric Sleichim, Peter Vermeersch. Musik: Thierry De Mey, Peter Vermeersch. Ljusdesign: Remon Fromont. Kostym: Rosas. Foto: Anne van Aerschot.
Dans och andra konster 