Virpi Pahkinen, den originella solisten som vänt ut och in på sig själv på många olika vis under lika många år ‒ hon har en ormmänniskoliknande förmåga som resulterat i unika koreografier påminnande om både växt- och djurriket ‒ har förökat sig! På Kulturhuset stadsteatern har hon fött fram (eller avknoppat) 21 mini-virpisar! Det är elever från Balettakademiens yrkesdansarlinje som iklädda helsvart öppnar föreställningen Monolit Polygon på Kulturhuset Stadsteatern med ett överdådigt nummer som förenar knasighet och kitsch med sublim humor och Pahkinesk högtidlighet. Vad sjutton är det som sker? kan man undra, samtidigt som man njuter av den osannolika kombinationen av helig atmosfär och bitsk underton, och en mänsklig fontän alternativt jättelik blomma som slår ut à la Busby Berkely-koreografier från trettiotalets Hollywood-musikaler. En trend, inser man: först Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm, sedan Fredrik Benke Rydmans Våroffer och nu Virpi Pahkinen, som alla ägnar sig åt symmetrisk massverkan i kalejdoskopisk koreografi (men varför just nu? kan man ju fundera över).
Precis när en av dessa mini-virpisar, som jag associerar till hämndgudinnor, häxor eller fladdermöss, skiljer ut sig från den svarta mängden och börjar glänsa på solokvist gör Pahkinen entré som en överhovmästarinna och sjasar bort alla dessa fantasifoster, som verkar uppståndna ur koreografens mardrömmar, och återställer ordningen med ett Virpi-solo som visar att gammal är äldst, och att hon fortfarande har förmågan att omgestalta sig själv till de mest osannolika kombinationer. Också här ser jag en tillsats av spirituell humor som är upplyftande njutbar.
Överdådet fortsätter i en glimten i ögat-kavalkad med det ena solot efter det andra, omväxlande med den svartklädda ”antika kören” i olika chorus lines à la Pahkinen. Först ut är Philip Sundset Granat som till Chopins revolutionsetyd, en gång ett av Isadora Duncans paradnummer, gör ett glamoröst adonis-solo i bar överkropp med steg och poser hämtade från bland annat Nijinskys roll som rosen i En rosendröm (Le spectre de la Rose) som Ryska baletten gjorde succé med på 1910-talet. Referenserna till danshistorien duggar tätt men det behöver man inte ha en susning om för att uppskatta kvällens variationsrika dans, som rymmer ett kvickt och vigt tåspetssolo med Pontus Sundset Granat, en statuariskt tjusig Thibault Monnier i röd kjol och dramatiskt akrobatiska Hui-Han Hu Gustavsson i en stiligt skuren dansdräkt. (Kostymen är av Virpi Pahkinen och Yin Ai Ping.)
Virpi Pahkinen har här utökat sitt tidigare så ofta serena dansuniversum till att omfatta de mest skilda danstemperament och dansdramatiska uttryck med en tillsats självdistans, en aning överdrifter och en nypa skoj och gjort denna Monolit och Polygon, som är så långt från stenstoder man komma kan, och trots att det blir lite såsigt mot slutet och flyter ut i kanterna, till den föreställning man ska vallfärda när det är som mörkast i november.
Verk: Monolit Polygon. Scen: Kulturhuset Stadsteatern. Koreografi: Virpi Pahkinen. Dansare: Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Thibault Monnier, Hui-Han Hu Gustavsson. Koreografiassistent: Pontus Sundset Granat. Ljusdesign: Tobias Hallgren. Musik: Jonas Sjöblom, Frédéric Chopin. Kostym: Virpi Pahkinen, Yin Ai Ping. Foto: José Figueroa.
Ges till och med 18 november på Klarascenen på Kulturhuset/Stockholms stadsteater.
Dans och andra konster 