Ju sexuellare det blir på scen desto intellektuellare bakgrundsförklaringar: ”The Red Pieces all deal with sexuality, not as an autonomous field of expression – but as something that directly permeates into other areas of the social and political sphere”. Det är en av Mette Ingvartssons utsagor om den serie föreställningar hon gör som To Come (Extended) som just nu visas på Dansens hus ingår i. Det hela börjar med att ett 15-tal dansare, iförda cyanblå trikåer från topp till tå, även ansiktet, ja, hela huvudet är täckt, på en helvit starkt belyst scen utför sexuella … nej, inte handlingar, men poser, åtbörder, gester.
Akterna genomförs i tystnad och det är knäpptyst också i salongen. Inte ett stön kan höras. Det hela känns mycket seriöst allt medan de långsamt utförda poserna och grupperingarna omfattar (jag övergår helst till främmande språk) cunnilingus, fellatio, rimming, golden showers (känt från Trumps Rysslandshärva och Svenska Akademien-utredningen) och mångskiftande penetrationer, bland annat dubbla, passerar revy. Lite roligt blir det, och ett och annat halvkvävt fniss hördes, när fyra ståtliga rumpor akrobatiskt placerade ovanpå varandra får smisk av en cyanblåklädd hand. Men i övrigt behärskas tablåerna av ett slags pornografisk monotoni.
Så scenförändring. De blå trikåerna åker av och helt näck, och blickstilla stående och sittande, utgjuter artisterna sexuella ljud som om de närmade sig orgasm. Ett flertal varianter av klimax framförs ljudligt. Det är nog roligare att ge utlopp för än titta/lyssna på, även om det genererar en del skratt i salongen. Nästa helomvändning består av bugg, alltså dansen, typ Lindy Hop. Fortfarande helnakna studsar dansarna omkring med gungande bröst och hoppande snoppar. Det framstår som ett slags oskuldsfullt, lycksaligt ögonblick i Eden före syndafallet.
Vore vi lyckligare om vi inte var sexuella varelser, är en fråga denna föreställning kan få en att ställa. Den leder också tankarna till det gigantiska utbud av gratisporr som finns tillgängligt på Internet. En porr som ibland är lika avhumaniserad som i Mette Ingvartsens version, och faktiskt lika förfrämligande som samtida performancekonst kan vara. Angelägenhetsgraden att visa upp sådana sexuella tablåer som i To come (Extended) förefaller inte så hög. Att det skulle vara en framställning av hur sexualiteten sipprar ut i den sociala och politiska sfären kan jag inte uppfatta. Den kroppsliga lusten och livsglädjen i buggdansen var däremot till en början befriande, efter de, i grunden, tunga första avdelningarna. Men efter ett tag tog dock känslan av att befinna sig på en avslutningsfest på ett nudistläger över.
Verk: To Come (Extended). Scen: Dansens Hus. Koncept & koreografi: Mette Ingvartsen. Dansare: Johanna Chemnitz, Katja Dreyer, Alberto Francheschini, Bruno Freire, Bambam Frost, Ghyslaine Gau, Elias Girod, Gemma Higginbotham, Dolores Hulan, Maia Means, Olivier Muller, Danny Neumann, Norbert Pape, Manon Sankin och Hagar Tenenbaum. Ljusdesign & foto: Jens Sethzman. Musikarrangemang: Adrien Gentizon. Scenografi: Mette Ingvartsen & Jens Sethzman. Kostym: Jennifer Defays. Dramaturgi: Tom Engels. Lindi hop-lärare: Jill De Muelenaere & Clinton Stringer. Teknisk chef: Hans Meijer. Ljudtekniker: Adrien Gentizon.
Dans och andra konster 