Flamenco-installation. Världsstjärnan Israel Galván på Dansens hus.

Få har som stjärndansaren och världsartisten Israel Galván dekonstruerat flamencon, plockat isär den och satt ihop den igen på nya vis. Hans nya föreställning på Dansens Hus heter följdriktigt Fla, Co, Men. Han gör entré i vitt plastigt förkläde, som får en att tänka på slaktare eller bagare, och han både styckar upp dansen i nya detaljer och knådar och formar den till nya höjder. Öppningsnumret är kvällens roligaste: Framför ett notställ studerar han ett ”Flamencorecept” och testar dess basvaror som handklapp och fotstamp och läser högt om att det krävs både ”olé” och ”traditional clothes” och andra konventionella tillbehör. Vi förstår att detta är ingenting som kommer att iakttas under kvällen.

FLA.CO.MEN_show_6119_1©HugoGumiel
I stället tas vi med in i en mästares värld, till en konstnär som står i zenit och som i full frihet experimenterar med sin konst. Han dansar sittande rakt upp och ner på en stol, krypande på alla fyra och liggande raklång på golvet. Han klappar rytmen på sin mage eller blinkar med ögonen i takt. Rytmen förefaller ofta improviserad och Galvan är lika mycket musiker som dansare, men mer jazzmusiker än klassisk solist och föreställningen är, tillsammans med musiker på slagverk, fiol, gitarr, saxofon och sångare, ett slags jam session.

Flacomen_4099b©Oscar-Romero
Fla, Co, Men pendlar mellan ebb och flod, den vågar till och med vara helt knäpptyst och orörlig vid ett par tillfällen. Sedan kan den forsa fram till dissonant blås, och till och med ett ”turistflamenco”-sound vågar man sig på att skrälla till med. Denna danskonsert närmar sig installationen och visar tydligt hur s. k. traditionella dansformer inte längre är ”traditionella”, och kanske egentligen aldrig helt varit det? Och i sanningens namn har väl flamenco alltid innehållit ett visst mått av improvisation.

Ämnet för flamencon är flamencon själv och man kan inte komma ifrån att den är en självcentrerad dans med inslag av visst virtuost koketteri, även när den uttrycker människans existentiella ensamhet i universum. Men i händerna, och fötterna, på ett sceniskt fenomen som Galván, är det hela tiden leken som står i centrum. Det är också det lekfulla och lusten man bär med sig hem: en känsla av frihet, jordens dragningskraft har lättat för en stund, och man kan ju alltid stampa på den.

Verk: Fla, Co, Men. Scen: Dansens Hus. Regi, koregrafi, dans: Israel Galván. Musiker: David Lagos, Tomás de Perrate, Eloisa Cantón, Caracafé, Proyecto Lorca: Juan Jiménez Alba, Antionio Moreno. Konstnärlig ledare & koreografi (Sevillanas): Pedro G. Romero. Konstnärlig ledare & koreografi (Alegrias): Patricia Caballero. Ljusdesign: Rubén Camacho. Ljud: Pedro León. Kostym: Concha Rodriguez. Foto: Hugo Gumiel och Oscar Romero.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s