Akademiskt? Gunilla Heilborns Boken på Dansens Hus.

Samtidigt som akademien, nej inte Svenska Akademien, den kan vi glömma verkar det som, nej jag syftar på universiteten, t ex Stockholms konstnärliga högskola, lägger under sig, approprierar?, konstnärligt skapande genom att kalla det forskning och dela ut akademiska poäng och titlar åt t ex dansare och koreografer, ägnar sig dansare och koreografer åt att ge ”akademiska” föreläsningar. Nu senast Gunilla Heilborn som under en vepa med texten ”Academia Olimpica” sitter på lilla scenen på Dansens Hus och redovisar sina resultat från diverse bokstudier och studieresor. ”Sitter” är ett nyckelord i sammanhanget. Under merparten av en timme är Heilborn och hennes assistent, den mångbegåvade Louise Peterhoff, placerade bakom ett konferensbord och talar, huvudskaligen torrt redovisande, om minneskonsten genom tiderna.
Heilborn 2

Boken är andra delen i Heilborns blivande trilogi (den första delen var The wonderful and the ordinary) som handlar om minnet och minnets funktioner. Det förvånar att en scenisk gestaltare som Heilborn väljer den nästan uteslutande verbala föreläsningen som form för ett så intressant tema som minnets associationer och mnemoteknikens historia med dess antika minneskonstnärers brutala och groteska bildspråk. Jag inser efter ett tag att formen är menad att vara rolig, dvs Heilborn ska föreställa en tråkig föreläsare, men dessvärre är hon en tråkig föreläsare.

Heilborn 3

Även en rent redovisande framställning kan vara fascinerande om de fakta som framförs är präglade av djup kunskap, bildning, originalitet eller nyhetsvärde. Heilborns föreläsning saknar dock den akademiska briljansen. Jag förstår att studiebesöket på Warborginstitutets associativt klassificerade bibliotek var intressant men att det främst materialiseras i form av två souvenirmuggar och en tygkasse, som skickas runt bland publiken, är inte ens tokroligt, snarare tokigt. Vissa fakta som framställs är dubiösa, som påståendet att de antika talarna var tvungna att lära sig utantill eftersom de inte hade tillgång till skrivmedel. Eller som Heilborns hopp från minneskonst till boktryckarkonst, det fanns ju tusentals år av handskrift däremellan. Det är att göra det lite väl enkelt för sig. Ett förhållningssätt som präglar hela föreställningen.

Verk: Boken. De perfekta proportionernas magiska effekt. Scen: Dansens Hus. Text & iscensättning: Gunilla Heilborn. Rum & kläder: Katarina Wiklund. Medverkande: Gunilla Heilborn, Louise Peterhoff. Ljus: Susanna Hedin, Lumination of Sweden. Musik: Harriet & Co.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s