I vad som ser ut som persikofärgade negligéer vaknar dansarna och världen till liv till Stravinskijs Våroffer i Fredrik Benke Rydmans koreografi till det berömda ja, här passar det för en gångs skull att skriva ”ikoniska” musikstycket, som varje koreograf med självaktning tydligen måste ge sig på. Våroffer är en milstolpe i musikens och dansens historia och det är så rikt och sammansatt att man faktiskt inte tröttnar på det, även om kan tycka att danspubliken inte direkt väntar på att se en ny Våroffervariant ännu en gång. I alla fall inte just nu, när det bara är fem år sedan 100-årsjubileet av premiären 1913 genererade ett otal olika uppsättningar världen över. För att nämna ett axplock: Johan Inger gjorde en nutida tolkning för Stockholmsoperan, Parisoperan tog åter upp Pina Bausch legendariska koreografi från 1975, och Dansens Hus gästades av ett franskt hip hop-kompani som visade sin streetversion.
Kulturhuset stadsteatern annonserar sin nya Våroffer med braskande fakta: En industrirobot! 20 streetdansare! 5 000 liter vatten! Och ja, det är precis vad det är. Det hela börjar med roboten, som är en rätt diffus och rentav mesig figur. Man kan hur som helst lättad konstatera att vi har inget att frukta från artificiell intelligens och robotar vad gäller deras eventuella övertagande av dans och koreografi. I alla fall inte i nuläget. Som Rydman säger i programbladet: ”Vissa rörelser kan den bara inte göra. Då har jag fått tänka om” och som Stadsteaterns VD Sture Carlsson konstaterar: ”Möjligen hade ingen av parterna klart för sig hur komplicerat det konstnärliga och tekniska samarbetet skulle bli”.
Det märkligaste med Rydmans Våroffer är att den är indelad i två akter som inte har något med varandra att göra, ingen koppling görs. Första akten, med nyskriven ”filmmusik” av Johan Liljedahl, som inte är någon Stravinskij, är den där Rydman går i närkontakt med ABB-roboten, som påminner om en tjänstvillig tvååring. Rydman får t ex ett glas vatten av roboten efter ett ansträngande soloinpass. Är det meningen att våra hjärtan ska svämma över av robotens godhet? Det är alltså inte någon Alien eller drake Rydman tampas med. Roboten har ingen utpräglad karaktär, man vet inte om den är god eller ond, den har ingen intention och påminner mest om en läraktig vitmålad jättelik metallhöna. Säkerligen är den utmärkt i industrisammanhang.
I andra akten som alltså är till Stravinskijjs originalmusik lånar Rydman friskt från alla håll i sin koreografi. Här finns referenser både till Béjarts och Pina Bauschs versioner och när fördämningarna brustit och scenen är täckt med vatten påminner tablån om Alexander Ekmans bollande med hö i en Midsommarnattsdröm, här är det istället vatten som stänker omkring. (Är månne en renässans för masscener à la Busby Berkeley från 1930-talets Hollywoodmusikaler förhanden, som en del annat från det decenniet?).
Det är något av en gammaltestamentlig syndaflod över andra akten, det är inte precis våren som vaknar utan snarare ett försök till dränkning av ungdomar i pyjamas. Scenen är befolkad av mycket unga dansare och ibland påminner det om en elevföreställning med gruppkoreografi för en hel årskull. Nytt är att offret i Rydmans version är en man, en välbehövlig förändring, även om mannen denna kväll tedde sig föga offerlik, mer som ett slags Frankensteins monster som vaknar till liv, för att sedan förtäras av sin egen kamp och gruppens uppviglande. Vid det laget hade Stravinskijs musik snopet tagit slut, och offret förrättas i stället till hopens upphetsade skrän och skrin. Här måste koreografen sägas ha tagit sig vatten över huvudet.
Fredrik Benke Rydman är själv den överlägset skickligaste dansaren denna kväll. Han är en underbar dansare, med sin ypperliga frasering, sin lågmälda och självklara ekvilibristik men fångad i sin egen streetstil. Han behöver en värdigare motståndare, en gudomlig eller ondskefull kraft att göra sin ridderliga insats mot, än en robot (och en bättre koreograf). ABB måste dock skatta sig lyckligt med så här lyxigt förpackad marknadsföring från Västeråssonen Rydman. På Stadsteatern i Stockholm är det numera ABB:s logga som lyser starkast rött.
Våroffer. Musik: Johan Liljedahl (Akt 1), Igor Stravinskij (Akt 2). Koreografi: Fredrik Benke Rydman. Scen: Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Kostym: Lehna Edwall. Ljus: Palle Palmé. Mask: Maria Reis. Robotprogrammering: Hugo Andersson.
Dansare: Kenny Lantz, Daniel Koivunen, Lamin Camara Holmén, Lisa Arnold, Stacey Aung, Kyra Althén Bergman, Jonna Hökengren, Pauline Eddeborn, Milena Jacuniak, Niklas Capel, Marco Wihlborg, Daniel Gürow Lundkvist, Kevin Foo, Mia Hellberg, Pawel Krupa, Daniel Asomoah, Hanna Jansson, Amanda Arin, Edin Jusuframic, Ellen Lindblad, Martin Jonsson.
Dans och andra konster 