Ingmar Bergman, koreografen

Man gör Ingmar Bergman en otjänst med de ständiga adapteringarna av hans filmmanus till teateruppsättningar, som länge nästan dominerat scenerna inte bara under detta Bergman-år. När filmernas närbilder, kameraåkningar, klipp, ljussättning och specialeffekter är borta framstår ofta hans karaktärer, situationer och dialoger som förenklade och paradoxalt nog i avsaknad av djup och komplikation, vilket annars är Bergmans signum. Fungerar det bättre med överföring till dans?

Det är förvisso inte adaptering av några Bergmanfilmer som de tre koreograferna Johan Inger, Alexander Ekman och Mats Ek försöker sig på i den turnerande internationella satsningen Dancing with Bergman, nyss visad på Dramatens stora scen. Den är snarare en hyllning till och en tolkning av Bergman som koreograf, för visst koreograferade Bergman. Ett kriterium för en bra filmskapare är förmågan att skapa bra scenerier, rörelser i rummet, och låta skådespelarnas kroppsspråk gestalta karaktärerna.

Det är roligt att se hur mycket dans det också bokstavligen fanns i hans filmer. Det framgår i denna föreställning genom filmsnuttar från Bergmans filmer som visas mellan de tre koreografiska verken: Ingers 4 Karin, Ekmans Thoughts on Bergman och Eks Memory 2000 – 2018. Men så var också Bergmans två första hustrur koreografer.

Bergmans böjelse för det övertydliga, tänk på Höstsonatens alltigenom hemska mamma eller Fanny och Alexanders två stereotypa familjer: med respektive helvetisk prästpappa och himmelsk teatermormor, ger sig tyvärr till känna i ett pedagogiskt grepp i 4 Karin. Vi får se Johan Ingers koreografi två gånger efter varandra, den andra visningen inledd med en förklaring till vad vi just sett, med motiveringen att vi då ska se om vi upplever den andra gången annorlunda mot den första. Vilket i det här fallet inte behövdes. Johan Ingers koreografi är tillräckligt tydlig i sig och de fyra kvinnor vi ser verkar mer som hämtade från Lorcas Bernardas hus än från Ingmar Bergman. (Här hade faktiskt behövts en godhjärtad och livlig teaterprimadonna som kontrast till den ondskefulla och dystra ”Bernarda”.)

4 Karin får mig också att tänka på Picasso, både hans blå period (det mesta i denna balett går i blått och svart) och hans kubistiska. Den sorgliga, och till Monteverdis ceremoniella barockmusik framförda, historien om kvinnor som förtrycker varandra slutar med örfilar, slag och ett vrål. Behållningen av stycket är koreografins vackert ljussatta, skulpturala effekter, men det är som Johan Ingers annars kreativa och inspirerade utflöde här blivit hämmat och alltför allvarligt.

Alexander Ekman förlitar sig på sin charm, som han förvisso har i överflöd, men hans bidrag Thoughts on Bergman skulle däremot behövt lite mer allvar, eller lite fler ”thoughts”. Det är en publikfriande alltför anspråkslös bagatell, snyggt framförd av Ekman som är en glimrande entertainer, en ”ståupp-dansare”. Den är utformad som ett tänkt samtal med Bergman, som dock knappast fick ett ord med i laget här.

Sist ut var Mats Ek som lyckades bäst med sitt bidrag Memory 2000-2018 denna kväll, även om det bitvis kändes som en déjà vu. Vi har sett honom och hans hustru Ana Laguna i liknande rörelsematerial flera gånger förut vid det här laget. Men eftersom Ek är den teatertrollkarl och rörelsemagiker han är, och eftersom Laguna, genom sin scennärvaro och nyanserade uttryck, blivit ett slags dansens Meryl Streep, kan de alltjämt fängsla en publik genom sitt samspel, trots deras idag begränsade rörelserepertoar. Scenen är insvept i svart och med svarta inventarier, typiskt Bergmanska: en dagbädd, en tv, en skrivbordsstol. Vi får se olika turer i en dödsdans som bitvis känns som om Bergmans hushållerskas berättelse hade stått förebild. Musiken av Nico Rölcke var underbart suggestivt svart.

Faktum är att jag denna gång hade önskat att man faktiskt skulle vågat sig på att adaptera en Bergmanfilm till dans. De små filmklippen som projicerade på en filmduk mellan koreografierna var för övrigt kvällens höjdpunkter.

Scen: Dramatens stora scen, 2 september 2018.
4 Karin. Koreografi: Johan Inger Medverkande: Anna Herrmann, Nina Botkay, Olivia Ancona, Alva Inger Armenta Medverkande i video: Heléne Friberg Dramatiker: Gregor Acuña-Pohl Scenografi: Curt Allen Wilmer Kostym: Mai Canto och Johan Inger Ljusdesign: Jörgen Jansson Musik: Monteverdi ”Il Ballo delle Ingrate”.

Thoughts on Bergman. Koreografi: Alexander Ekman. Text: Alexander Ekman/Ingmar Bergman. Musik: Chopin nocturen No. 2 in E flat major Op. 9.

Memory (2000-2018). Koreografi: Mats Ek. Medverkande: Mats Ek och Ana Lugana. Musik: Nino Rölcke. Ljussättning: Jörgen Jansson.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s