Mångfald och mångkultur har länge rått inom dansvärlden som nu förefaller internationellare än någonsin. Den Carmenbalett som gästspelar på Göteborgsoperan (14 till 16 juni 2018) bygger på ett franskt libretto, är koreograferad av en svensk och har en isländska i huvudrollen i en ensemble som utgör Spaniens nationalbalett. Denna 1800-talsberättelse, om en blodfull och förförisk zigenerska (ordet ”rom” skulle kännas anakronistiskt i sammanhanget) som arbetar på en cigarrettfabrik, med ursprung i en novell av Prosper Merimée och grunden för den berömda operan av Bizet, har omsatts till dans ett flertal gånger. Bland koreograferna som gjort sina egna personliga versioner återfinns Roland Petit, John Cranko, Carlos Acosta och Mats Ek. Den senares stil verkar ha haft ett visst inflytande över Johan Inger som koreograf, men han är förvisso kreativ och infallsrik på egen hand så det förslår. Här kan man glömma gammaldags ord som ”blodfull och förförisk”. Carmen är en ung kvinna, alldeles nyss inte längre flicka, men med girl power, lekfull och utlevande av sin lust och av en sexualitet som precis slagit ut i blom. Vi kan också glömma ordet zigenerska, eller rom, även om jag tyckte mig höra det spanska ordet gitana (för zigenerska) utropas som glåpord i föreställningen vid ett tillfälle. Flickorna i denna version, är unga, kanske gymnasister knappast arbeterskor, och har inte någon etnisk särprägel, deras etnicitet är snarare den ”pubertala”.
Johan Ingers dansberättelse om Carmen inramas av en ung pojke, vitklädd i shorts, tröja och knästrumpor (svartklädd i andra akten), som leker med en boll. Han har ännu inte nått puberteten (rollen dansas dessutom av en kvinnlig dansare), och är oskuldsfull, men han bankar (studsar bollen) mot dörren till vuxenblivandet. Det innebär prövningar. Bland annat möter han en mörk varelse, en ”skugga” av något främmande och farligt, som är ett hot som lurar i bakgrunden till allt som kommer att utspelas på scenen. När scenfondens dörrar, som ser ut som dörrarna i ett omklädningsrum, ett slags symbol för övergångsrit, en passage, går upp framträder äldre pojkar och män som visar olika grader av mogenhet och manlighet. Hela dansstycket får ett underbart och lekande liv, och sin absoluta topp, när de unga kvinnorna dansar in på scenen, frigjorda och med ett spontant och skamlöst förhållningssätt till sina kroppar. Friast är Carmen, klädd i rött förstås. Fri är också Johan Inger som koreograf och hans dans ser ut som skapad i en lycklig flow i de kärleksfulla partierna. I de mörkare visas också hans talang. Han är en större estet än Mats Ek och till och med ondskan får ibland en elegant touche.
Emilia Gisladóttir, som dansar Carmen, har ett sällsynt naturligt sätt att dansa på. Alla rörelser ser ut som de kommer spontant, föds i detta nu ur hennes kropp, ur hennes personlighet, inget ser ansträngt eller tillkrånglat ut, eller som något som formats under åratal av träning, vilket det naturligtvis har. Det är omöjligt att inte falla för henne. Som Don José framställer Daan Vervoort skickligt en något trubbig och tillknäppt man som blir alldeles bortkollrad av Carmens levnadsglädje, kroppslighet och skönhet. För övrigt är dansarna i Compañia Nacional de Danza de España några man vill se mer av. Mycket mer.
Denna berättelse om passion och våld har i Johan Ingers gestaltning blivit en berättelse också om tjusningen och smärtan i att bli vuxen, omvandlingen till sexuell varelse och att för alltid förlora sin oskuld.
Musiken som valts bygger på den Carmen Suite som den ryske kompositören Rodion Sjtjedrin ursprungligen skapade utifrån Bizets verk men med diverse tillägg och variationer för Bolsjoteaterns Carmen, som Alberto Alonso koreograferade för Maya Plisetskaja. Den har fått en extra skevhet och både roliga och dramatiska tillägg av Marc Alvarez, hela tiden stimulerande och engagerande.
Rättelse: Texten uppdaterad. Tidigare stod att Maya Plisetskaja var Alberto Alonsos hustru vilket var en felaktig uppgift hämtad från Wikipedia.
(På föreställningen den 14 juni som jag såg drabbades tyvärr Göteborgsoperan av först strömavbrott, därefter brandlarm och andra akten kunde ej genomföras. Däremot har jag haft tillgång till andra akten per videolänk.)
Göteborgsoperan. Carmen. Gästspel av Spaniens nationalkompani för dans. Koreografi: Johan Inger. Koreografassistent: Urtzi Aranburu. Musik: Georges Bizet, Rodion Sjtjedrin, Marc Àlvarez. Scenografi: Curt Allen Wilmer (AAPEE). Kostymdesign: David Delfin. Ljusdesign: Tom Visser. Assistant Set Designer: Isabel Ferrández Barrios. I huvudrollerna: Emilia Gisladóttir (Carmen), Daan Vervoort (Don José), Leona Sivôs (Boy), Isaac Montllor (Escamillo), Toby Williams Mallitt (Zuniga).
Dans och andra konster 