Balettakademien: dansdramatik

Balettakademien, som varken är särskilt akademisk eller specialiserad på balett, utan mer en institution för en mångfald dans, och vars yrkesdansarutbildning försett Sveriges teatrar och danskompanier med en lika stor mångfald dansare, musikalartister och koreografer under sextio år, har en olycklig böjelse för jazz- eller showdans på sina elevuppvisningar. Olycklig därför att det är en dansform som uppenbarligen är svår att skapa koreografi utifrån, utanför musikalens eller showens ramar. Den klarar inte riktigt av att stå på ”egna ben” utan förefaller behöva en berättelse att förhålla sig till för att inte falla platt.

imprint_HL_180524_gruppbild
Ur Imprint. Foto: Håkan Larsson.

Examensföreställningen Imprint på Dansens Hus där de som diplomeras i år visar upp vad de kan är först ut med Jiggy som börjar som en nattklubbsakt med mikrofondans och slutar som en typisk elevuppvisning där alla 20 dansarna ska få glänsa i steg som i bästa fall kan beskrivas som retro; de ser onekligen en smula passé ut. Ska detta vara ”cutting edge” som koreograferna Karl Erik Nedregaards och Knut Arild Flatners stil beskrivs som i programbladet? Det var snarare alldeles för tamt, i alla fall för en nattklubb.

Nästa stycke Time Crystal av Satoshi Kudo har ett helt annat anslag, den ser ut till att börja med ut som modern dans innan den blev postmodern med dansare i i helgrått, till en stråkkvartett av Peteris Vasks. Dansen framstår efter hand som alltmer nutida i sina tilltagande samtidstypiska ryckningar och spasmer men har också ett lyriskt-expressivt element, som låter dansarna visa upp en fin ensemblekänsla.

Christopher Bergström titulerar sig helst, med en tautologi, kreativ kreatör; förutom koreografi designar han scenkläder. I What do you think? har han med kostymen skapat ett slags feminin s&m-värld med genomskinlig svart tyll och glittrande stenar. Dansen har onekligen en viss girl power i en effektfull ljussättning som också den drar mot s&m. Men det känns mer som ett shownummer på jakt efter en show.

Tine Aspaas har med ”Ray” framkallat ett återsken av showdans från förr i kostym av rosa, grönt och svart. Koreografin består av reminiscenser av spöklika steg från minnenas musikaler. Den har en drömlik kvalitet, som skulle kunna vara gripande men dess finlir är på gränsen till vagt.

imprint_HL_180524_svan
Ur Imprint, Mats Eks Svansjön. Foto: Håkan Larsson.

I gång på allvar kommer denna uppvisningsföreställning först med ett utdrag ur Mats Eks personliga och berömda version av Svansjön. De nyblivna dansarna imponerar som svanar med koncentrerad dramatisk inlevelse i Eks hämningslösa koreografi, som sannerligen inte kan karaktäriseras som lättdansad. Samma inlevelse visar de i Echad Mi Yodea, en laddad dans- och sångscen av Ohad Naharin, även kallad Mr Gaga, en av vår tids mest uppburna koreografer. Snarare än showgenren verkar det som att det är den dramatiska dansteatern som får ett energitillskott av dessa mångsidiga nya dansare.

imprint_HL_180524_3087 (1)
Ur Imprint, Echad Mi Yodea av Ohad Naharin. Foto: Håkan Larsson.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s