Baletten hade efter tvåhundra år av fransk dominans en storhetstid i det kejserliga Ryssland på 1890-talet, och det är från den perioden vi har de tre stora klassiska baletterna Svansjön, Nötknäpparen och Törnrosa. Den sistnämnda, som nyss haft nypremiär på Stockholmsoperan, betraktas av många kännare som själva kvintessensen av klassisk balett. Den är inte lika folkkär och sätts inte upp lika ofta som de båda andra, kanske för att den är så utpräglat ”kejserlig”. Under de nära tre timmar som denna påkostade och pastellfärgade sagobalett pågår kan man ibland känna sig som instängd i ett juvelbestrött Fabergéägg. Man börjar kippa efter luft. Men klokt nog har denna uppsättnings koreograf Márcia Haydée gjort den onda fen till en av huvudpersonerna, och det gör att man andas friare. Det är något med mörka krafter som piggar upp, särskilt i en rosagrön dröm som den här. (Scenografen och kostymören Pablo Nuñez har en förkärlek för ljusrosa och grönt som blommar ut som mest i Tjajkovskijs berömda vals där allmogens kavaljerer dansar med rosa rosetter runt vaden.)
De flesta känner till historien om prinsessan som uppvaktas av feer på sitt dop, alla goda utom en, här kallad Carabosse (Jérôme Marchand), som är lömsk och elak och utslungar förbannelsen att den nyfödda kommer att sticka sig i fingret och dö på sin sextonde födelsedag. Den goda fen, vid namn Lila (Desislava Stoeva), lyckas modifiera förbannelsen till hundra års sömn för prinsessan och hovet. I Haydées version blir vi konstigt nog snuvade på både insomningen och uppvaknandet. Jo, vi får se prinsessan falla i sömn men inte de övriga, och vi får inte vara med om nöjet att bevittna när hela hovet vaknar upp hundra år senare.
Däremot sparas inte på effekterna vid Carabosses entréer och sortier som i Jérôme Marchands gestaltning är kalla kårar-framkallande. Han är en personifikation av den rena ondskan och framställer såväl den sårade primadonnans raseri som hens (rollgestalten är tvekönad) ensamhet. Det är ju också något hemskt sorgligt över denna fe som inte blev bjuden på festen och därför hämnas. Marchands rolltolkning är uppslukande och paradoxalt livgivande och får hela operahuset att lyfta. Hans gestik och uttryck ser ut som hämtade från såväl Nosferatu (den tyska expressionistiska skräckfilmen), som elaka drottningar hos Disney eller varför inte Norma Desmond i Sunset Boulevard. Denna queera och androgyna gestalt uttrycker det tragiska utanförskapet. Hen står utanför det välordnade, symmetriska, behärskade och virtuosa. Koreografin för den onda fen är inte så varierad och intrikat som för de andra rollgestalterna, men rollen är av tradition mer av en mimroll.
Är det något som utmärker denna balett i övrigt är det aristokratisk elegans och ädla karaktärer. I balettens prolog, dopet, präglas feernas uppvaktande danser av precision och briljans, men det är något alltför likartat över de olika feernas steg och armrörelser, som ju handlar om att de ska överbringa olika önskvärda egenskaper till den lilla såsom skönhet, behag och fantasi. Över huvud taget är Törnrosa i mycket en räcka av uppvisningsdanser, själva handlingen är underordnad hovets etikett och kungligheternas glans. (Kungen och drottningen har fått ytterst lite att göra i denna version förutom att sitta och glänsa.) Prinsessan Aurora, Törnrosa, i Haruka Sassas tilldragande tolkning är däremot oförstörd av hovceremonielet och ett under av charm och behag. Sassa har förmågan att utföra varje steg och armrörelse som om det var ett rent nöje och till synes helt utan ansträngning. Daniel Norgren Jensen inkarnerar den nobla anspråkslösheten och behärskade välvilligheten men blir på gränsen till självutplånande i sin av utomjordisk godhet präglade prinsgestalt.
En av de mest anslående och suggestiva scenerna är när vi får lämna det instängda slottet och komma ut i friska luften, till skogen och en jaktfest med ädlingar och grevinnor som uppvaktar prinsen som dock helst vill vara ifred. Här har Pablo Nuñez skapat en stämningsmättad värld i mörkare skogsgrönt och djupröda jaktkläder, tänk engelsk rävjakt men i nyrokoko (I ursprungliga versionen utspelas baletten i Ludvig den XIV:s Versailles men denna iscensättning verkar ha flyttats fram till 1800-talet.) Vi får se balettsteg utföras av damer i hellånga kjolar, vilket har sin särskilda fascination. Här får också Norgren Jensen tillfälle att glänsa i ett bravursolo, vilket han och Haruka Sassa också gör i sin bröllopsscen där de i gräddvitt och guldbroderier excellerar i ett av baletthistoriens mest berömda pas de deux.
Men denna sagobalett har ett antal bravurnummer för mycket. I tredje akten börjar dansgodiset kännas segt och inte ens när Dmitry Zagrebin som Ali Baba spiksäkert utför en ekvilibristisk tour de force som i vanliga fall skulle få en att tappa hakan, kan man släppa tanken på om det inte är dags att bryta upp snart från festen. En fest som mot slutet börjar kännas lika gammaldags som kanderade syrener och kristyrspritsad krokan. Dock måste framhållas att denna nyinstudering är på samma gång vassare och mer dansant än 2012 års uppställning som här och var präglades av en viss stelhet, som nu till största delen är som bortblåst och ger den sig till känna någon gång är det troligen inneboende i själva koreografin.
Scen: Kungliga Operan. Verk: Törnrosa. Balett i tre akter och prolog efter Charles Perraults saga Törnrosa (La belle au bois dormant). Musik: Pjotr Tjajkovskij. Koreografi: Márcia Haydée efter Marius Petipa. Scenografi och kostym: Pablo Nuñez. Ljus: Bruno Wittock.
Törnrosa ges denna säsong fram till den 9 juni och återkommer i september i år (2018).
Dans och andra konster 