Árman Einarsson, en femtiopluss-årig isländsk familjefar hade en dröm: att dansa på scen utan att egentligen ha tagit ett danssteg i sitt liv, åtminstone inte modern scendans. Han förverkligade drömmen och har nu under ett antal år turnerat i flera länder med Dance for me som nyligen visats på Dansens hus. Det förstås, har man en svärdotter som är koreograf har man ju det i alla fall en anings aning lättare att realisera drömmen än om man har en svärdotter som är ingenjör eller undersköterska eller kanske ledamot i Svenska Akademien. Einarsson är dessutom musiker, eller musiklärare, kommer det fram under föreställningens gång, så rytm och precision, det har han. Och trots att han är den stolta bäraren av en kagge, alltså mage, modell jättestor, visar han sig riktigt rörlig och intressant att titta på, med en större dragningskraft än svärdottern, den professionella koreografen och dansaren, som också tar plats på scen.
Men det är klart, utan magen, den stora, hade han inte varit lika fascinerande. Man kan liksom inte låta bli att titta på den. Dels för att den är så magnifikt rundad och jättepäronlik och dels att man faktisk inte förstår hur han kan dansa med den (och för att man förundras över att den inte minskat i volym under de år som föreställningen turnerat). Här ligger den professionella sonhustrun, Brogan Davison, i lä. Men deras diametralt olika personligheter visar sig bli främsta behållningen av showen som är en blandning av ”dansnummer” och återgivande av personliga minnen.
Einarsson är en man som inte tänker slutar röka (han blir väldigt andfådd och danssekvenserna är ganska korta, han behöver vila emellanåt), han älskar dessutom att dricka sig full får man veta; en gång var han så packad att han tar fel på toaletten och kissar på sin sons dator. Han berättar jovialiska minnen från barndomen, om hur spänd och förväntansfull han var den gången hans far för en gångs skull fick i uppdrag att fixa middagsmaten och kom hem med korv med bröd och coca-cola, en händelse och en lycka på den tidens Island, förstår man. Brogan Davisons berättelser har en helt annan ton. Här får föreställningen en närmast psykoterapeutisk dimension när hon berättar om sadistiska balettlärare, om depression, om nedsättande kommentarer från sina närmaste och den ”roll” hon intagit i familjekonstellationen.
Den ”feel good-föreställning” som marknadsföringen av verket vill förespegla är inte utan komplikationer. Under den humoristiska ytan finns en spänning mellan mannen som förverkligar en dröm och den yngre kvinnan vars dröm inte blev som hon tänkt sig. Hennes frustration är på riktigt, särskilt i hennes solo där en provkarta på olika dansstilar avslutas med ett vrål. Men Árman Einarsson är nöjd. Hans kommentar: ”I did it”.
Scen: Dansens Hus. Verk: Dance for me. Koncept: Brogan Davison, Pétur Ármannsson och Árman Einarsson. På scen: Brogan Davison och Árman Einarsson. Regissör: Pétur Ármansson. Koreograf: Brogan Davison. Foto: Hrefna Brjög Gylfadóttir.
Dans och andra konster 