Cas Public (franska för ungefär ”allmän angelägenhet”) är namnet på en kanadensisk dansgrupp som dansar en helt otypisk nutida dans. Deras klassiserande moderna dans är dans med ett ärende. Det kändes riktigt uppiggande, deras senaste verk: 9 som visades på Dansens hus i helgen och som var gjort med både attack, lekfullhet och gott humör, något man inte precis är bortskämd med som danspublik. Koreografen Hélène Blackburn bildade gruppen 1989 och i snart trettio har hon skapat dans som utgår från dansarna, som också är delaktiga i research och skapelseprocess. Dansaren som står i centrum för just detta verks ”allmänna angelägenhet” är Cai Glover, som är hörselnedsatt men som trots det redan i unga år inget hellre ville än dansa och faktiskt lyckades bli dansare, först i klassiska kompanier sedan i Cas Public där han slapp dölja sitt hörselhjälpmedel under peruk eller pannband som han var tvungen att göra i baletten. Den här gången har han valt att inte dansa med något hörselhjälpmedel alls, till Beethovens nia, därav titeln, ett verk Beethoven för övrigt skrev sedan han blivit helt döv.
Scenen är full av stolar, små stolar, mindre stolar, minimala stolar, pyttesmå stolar. Och barn har bjudits in på scen att pröva stolarna. Det hela börjar med en atmosfär av informell familjefest, men snart blir det allvar. Dansen karaktäriseras av armrörelser, till och med originellt nog också hand- och fingerrörelser, med utgångspunkt i uttrycksfullt teckenspråk, som sedan övergår i mer dansanta gester. Snart tar dansarna hela kroppen i anspråk i livfullt artikulerad dans på fast forward i nästan en hel timme. De små och pyttesmå stolarna finns kvar och flyttas runt, kanske som en påminnelse om att vi bär alla våra åldrar inom oss. Som Tomas Tranströmer har skrivit: ”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.” Det ansikte som vi då och då får se projicerat på en filmduk är ett barns, ett frustrerat barn som är arg över att han inte är normal. Inte hörande. Han gör sig själv hörd genom vanmäktiga vrål eller stön. På så sätt är 9 historien om Cai Glover själv som övervann sin frustration och blev ”normal” och mer än så: han är en lysande, till och med självlysande, dansare som kombinerar känslighet med stålstyrka. Hela kompaniet har tagit till sig hans speciella stil som ger alla, också publiken, en kick. Man påminns om att Beethovens nionde symfoni också kallas An die Freude (Till glädjen, efter en dikt av Schiller).
Så till frågan, hur kan Cai Glover dansa utan att höra musiken? Ofta använder han hörselhjälpmedel (genom skallbenet) men de är inte helt pålitliga och kan lägga av mitt under en föreställning. Denna gång får vi se honom i styckets början ta av sig apparaturen, och han måste delvis följa de andra dansarna, men alla i ensemblen måste känna in, och vara extra medvetna om, varandra, vilket bidrar till dansverkets starka laddning.
Scen: Dansens Hus. Verk: 9. Koreografi: Hélène Blackburn. Manus: Johan De Smet. Musik: Beethoven tolkad av Martin Tétreault. Ljusdesign: Emilie B-Beaulieu, Hélène Blackburn. Kostym: Michael Slack, Hélène Blackburn. Dansare: Cai Glover, Alexander Ellison, Robert Guy, Daphne Laurendeau, Danny Morrisette. Foto: Damian Siqueiros. Filmer: Kenneth Michiels.
Dans och andra konster 