Artifact Suite & The Grey Area: Precision och personlighet

I modern balett, som ibland kallas neoklassisk (den behåller tåskorna men inte berättelserna) har vi inte att göra med prinsar och prinsessor, svanar och sylfider eller herrskap och tjänstefolk som i romantisk eller klassisk balett, utan det är betydligt mer abstrakta sammanhang vi tar del av, även om balettens aristokratiska hållning och geometriska mönster finns kvar. Vi förs ofta in i mångtydiga miljöer präglade av en gåtfull atmosfär. De är likt befolkade ”målningar” som får liv och förändras inför våra ögon. Främste företrädaren för denna balettstil är New York City Ballets skapare George Balanchine (1904-1983), född i Ryssland men huvudsakligen verksam i USA och där avgudad, ja faktiskt betraktad som en Gud (även om han själv var ödmjuk och såg sig som guds tjänare; han var djupt religiös). En av hans skapelser som blivit förhärskande är det moderna ballerinaidealet: smal (ibland för smal), ung (för ung?), långbent och häpnadsväckande vig. Han satte dessutom ballerinan på piedestal och fällde det berömda yttrandet: ”Ballet is woman”.

The Grey Area av David Dawson
Ur The Grey Area. Foto: Sören Vilks,

Balanchines verk har av oklar anledning inte särskilt ofta framförts i Sverige men nu finns det i stället tillfälle att se prov på ett par av hans efterföljare (han har många) på Stockholmsoperan: Koreograferna David Dawson (f. 1972 i London) och William Forsythe (f. 1949 i New York), den senare i dag betraktad som lika stor som Balanchine, i Europa men inte i USA, pikant nog. Den förre har dansat bl. a. i Forsythes verk innan han själv började koreografera. De båda är förvisso inga Balanchine-epigoner men vissa element känner man igen från den store rysk-amerikanen som att i botten finns balettens förhållningssätt och balanserade linjer men att de bryts av iögonfallande avsteg från ”den gudomliga geometrin”. Likaså utför den tekniskt avancerade ballerinan påfallande ofta penchée efter penchée (ena benet sträcks bakåt och uppåt så att den sträckta foten till sist pekar rakt upp i taket samtidigt som överkroppen fälls till nittio grader eller helt ner mot ståbenets fot), och hon har huvudrollen i  våghalsiga pas de deux med akrobatiska lyft. Hos Dawson och Forsythe får dock männen också dansa, och det med besked.

The Grey Area av David Dawson
På bilden Calum Lowden och Madeline Woo i The Grey Area. Foto: Sören Vilks.

En dansör som inspirerat tog ut svängarna i Dawson The Grey Area fredagen den 13 april (programmet ges sista gången för den här säsongen måndag den 16 april) var Daniel Norgren-Jensen som i sin strömlinjeformade art déco-kropp behärskade såväl en nobel balettkänsla som ett modernt och fritt temperament. Han dansar vilket inte är så ofta förekommande som man inbillar sig och man får lust att utropa: ”Ballet is man”. Dansen, i betydelsen fraserade (olika betonade) rörelser till musik, och dess försvinnande från scenerna har dels att göra med den samtida dansens utveckling mot ett slags akademiskt och psykologiskt utforskande av allt som inte är underhållande och teatralt, dels den klassiska balettens utveckling mot akrobatik och ”cirkusgymnastik” (kontortionsteknik).

The Grey Area av David Dawson
På bilden Calum Lowden och Madeline Woo i The Grey Area. Foto: Sören Vilks.

Men inte bara Norgren-Jensen eller Dmitry Zagrebin, som alltid levererar och nu också överraskar med allt bredare register, utan också ballerinorna Nathalie Nordquist, Desislava Stoeva och Sarah Jane Medley fascinerade med sin högt drivna teknik, sitt samspel och sina olika uttryck i detta raffinerade stycke där deras tåspetsdans inte har något att göra med övernaturliga väsen eller eteriska varelser utan är ett uttryck för kraft och målmedvetenhet. ”Det Grå Området” representerades av en sober och skimrande vägg som dansarna med svepande och slingrande armrörelser och i intrikata pas de deux och solon vände sig mot och bort ifrån. Från splittrat halvmörker gick det sensibelt ljussatta stycket mot halvdager och harmoni.

Artifact suite av William Forsythe
Ur Artifact Suite. Foto: Sören Vilks.

Forsythes Artifact Suite har drag av gymnastisk exercis och militär drill, till Bach och modernare musik, där armrörelserna i första bilden (verket är uppbyggt av scener med distinkt olika uppställningar som avbryts av återkommande ridåfall) påminner om semaforsignaler. Här får ögat en veritabel provkarta på balettens olika uttryck, med både exakthet och lekfullhet, samtidigt som Forsythe plockar isär balettens steg och åtbörder och formar om dem. Det finns en spänning inbyggd i verket: balettekniken som måste erövras i en ständig kamp men också som en tvångtröja att göra sig fri från, samtidigt som stycket också kan ses som en hyllning till denna konstart som förenar  kadaverdisciplin med kroppsligt gränsöverskridande. Som balettchefen Nicolas Le Riche skriver i programbladet är Kungliga Baletten den enda ensemble i Sverige som representerar den här typen av repertoar och dess formidabla dansare gör det med en sällsynt förening av personlighet och precision.

Artifact suite av William Forsythe
Ur Artifact Suite. Foto: Sören Vilks.

The Grey Area. Koreografi och scenografi: David Dawson. Musik: Niels Lanz. Kostym: Yumiko Takeshima. Ljus: Bert Dalhuysen.

Artifact Suite. Koreogafi och scenografi: William Forsythe. Musik: Eva Crossman-Hecht, William  Forsythe och Johann Sebastian Bach. Kostym och Ljus: William Forsythe.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s