”Det är nu eller aldrig” är den devis koreografen och dansaren Helena Franzén uttalat efter trettio år av dansskapande och inför sitt solo Extended som visas på Dansmuseet till och med 9 mars 2018. Som rekvisita har hon tagit med sig det vita grus som jag tydligt minns från hennes gruppkoreografi Out of reach från 2015, där det fanns med som ett par mystifierande högar i den helvita scenografin. Det rena, vita återkommer i detta nya verk; Franzén är iförd en vit ensemble, kortärmad tröja och pösiga byxor, elegant skurna, och bakom och delvis runt om henne projiceras ömsom undersköna, ömsom oroande svartvita bilder, ibland rörliga, ibland i kalejdoskopisk förvandling.
Franzén börjar med att sila det vita gruset, uthällt på ett cirkulärt fat, genom sina fingrar. Ett grus som kan symbolisera tidens sand som rinner iväg fortare än vi hinner inse. Tid är nämligen ett av de teman hon vill utforska i Extended : ”… ett solo där minnen från dåtid och nutid blandas samman och tolkas om.” Hon har ett undrande, sökande ansiktsuttryck som går igen i kroppsrörelserna, som ofta är i opposition mot varandra. Armar och ben bildar ett slags kontrapunkt i det pågående rörelseflödet som i övrigt flyter fram som en medvetandeström. Det introspektiva draget går igen i Jukka Rintamäkis stämningsmättade musik som ibland tangerar ”meditationsmusik” men som frekvent ändrar karaktär och skiftar tempo med hetsiga rytmer och trummor.
Skiftar gör också Håkan Jelks projektioner som ibland är mer spännande än själva dansen. Krossad sammet, slingrande siden, vinterlandskap, autostrador, en vattenkälla, en vulkan, klippor vid skummande hav, åkrar och gräs och abstrakta mönster som påminner om Rorschachtest flimrar förbi. Genom Franzéns gestalt passerar flera åldrar. Hon är barnet som kryper men också människan som befinner sig i mitten av sin levnad (och ”i en dunkel skog gått vilse”?), hon försöker omfamna tiden och livet och hålla det fast. I en ångestladdad scen sänker hon sig ned och trycker sig mot det vita grus som finns samlat i en ”bädd” längre bak på scenen.
Ett skifte inträffar i dansen mot slutet när Franzén blir mer maktfull, inte så sökande, utan mer hävdande, en ”stark kvinna”. Jag hade velat se mer av detta temperament och mindre introversion. Men lockas man av Helena Franzéns erbjudande om ”en mental hållplats långt ifrån allt brus”, som programförklaringen lyder, är Dansmuseet och Extended rätt plats att tillbringa en timme på för att meditera över tidens gång och se in i inte bara Franzén utan också sig själv.
Scen: Dansmuseet 7 till 9 mars 2018. Extended. Koreografi och dans: Helena Franzén. Musik: Jukka Rintamäki. Kostym: Helena Franzén/Skrädderikompaniet LiLaRo. Scenografi: Håkan Jelk. Projektioner och foto: Håkan Jelk. Ljus: Magnus Petterson.
Dans och andra konster 