Oändligt långsamt, händelselöst, repetitivt, entoniga rörelser till entonig sång; det låter inte särskilt originellt för en härdad publik van vid den förhärskande stilen i samtida dans, som ofta har karaktär av installation snarare än koreografi. Rörelseinslagen är minimala, det är mer fråga om konceptkonst. Cullbergbalettens Hyper av Margrét Sara Guđjónsdóttir står dock ut som säreget genom sin obönhörliga konsekvens och koncentration både vad gäller koreografin och dansarnas fenomenala inlevelse.
Fyra människor, två stående, två liggande, är drabbade av något obestämbart, smärtsamt, kvalfullt, som förstenat dem. De verkar skadade, traumatiserade, såväl fysiskt som psykiskt. Så småningom börjar de liggande röra sig mödosamt uppåt, de stående nedåt men det är små, knappt märkliga, subtila och övergående förändringar. Vid ett tillfälle rör sig en av männen med stor svårighet gående framåt, men det är som om skelettet är i oordning. Själva kroppen är ifrågasatt. Det är på gränsen till lytestragik.
Det är inte roligt (men det är det ju nästan aldrig), inte underhållande (det mest förbjudna?), skänker ingen njutning, skönhet eller smärta och sorg men inte heller ren och skär uttråkning. Koreografens övertygelse och artisternas uttryck och totala underkastelse inför materialet gör att de bilder som koreografiskt framställts etsar sig fast i medvetandet och dröjer sig kvar.
Verk: Hyper. Kompani: Cullbergbaletten. Scen: Dansens Hus. Koreografi, scenografi och kostym: Margrét Sara Guđjónsdóttir. Dansare: Adam Schütt, Anand Bolder, Eleanor Campbell, Vincent Vand der Plas. Musik: Texas, Natalie Merchant, Warner Music. Ljuddesign: Margrét Sara Guđjónsdóttir, David Kiers. Ljusdesign: Martin Beeretz.
Ges 28 april i Norrköping, Hörsalen.
Dans och andra konster 