Verbala trakasserier kan komma till nytta: de kan bli till scenföreställningar! Dans- och särskilt balettundervisning har en lång tradition av så kallad svart pedagogik med nedsättande kommentarer och illvilliga personangrepp. Är det bättre idag? Nyligen har balettikonen Peter Martins, chef för New York City Ballet och dess skola sedan drygt trettio år, i samband med ”metoo” anklagats för mobbning och trakasserier. Han har avgått men i en utredning friats, vilket vållat protester. Från min egen dansarbakgrund minns jag dagliga kommentarer ägnade att såra, t.ex. balettläraren som till en flicka i grå träningskläder sa: ”Du är lika grå som dina trikåer”, eller jazzdansläraren som beskrev en annan flicka så här: ”Du har lika mycket utstrålning som balettstången”. Flera och värre exempel skulle kunna utgöra en lång lista på den negativa hjärntvätt bittra lärare i åratal ostört kunnat praktisera. Troligen blir det allt svårare i takt med att eleverna (och för yngre åldersgrupper: föräldrarna) uppmärksammas på att det inte har ett dyft med pedagogik att göra.
Eleanor Bauer, dansare, perfomanceartist och doktorand i koreografi på Stockholms konstnärliga högskola, gör något konstruktivt av följande kommentar hon en gång fick: ”Du är som en isbjörn som dansar som en svan”. I Big Girls Do Big Things en performance som ingått i Dansens hus nya giv ”Late Night” (som inte är så väldigt sen, föreställningarna brukar börja kl 20 och pågå i en två, tre timmar. Passa på att ta del av avant gardet av i dag!) förvandlas hon till både isbjörn och svart svan.
Det hela börjar med vad som ser ut som en isbjörnsfäll som någon, eller några, ofrivilligt hamnat under, eller är det en ryamatta som håller på att vakna till liv? Så småningom visar det sig vara en stor isbjörnsmask modell helkropp som Bauer ikläder sig och låter anta många olika skepnader, omväxlande påminnande om, låt säga, trasdocka, kattunge och neurotisk disktrasa. Det är mestadels roligt, ibland med lite väl enkel humor och ibland alltför utdragna sekvenser som kunde ha vunnit på en stramare gestaltning men det är ändå spännande att vara i Eleanor Bauers sällskap. Hon har den ”galenskap” som gör att man inte känner sig helt säker på vad som ska hända härnäst, vilket särskilt väl passar performancekonsten men som den ofta kan sakna.
I Bauers dans tycker jag mig se referenser till de båda moderna danspionjärerna Mary Wigman och Martha Graham och deras verk Hexentanz och Lamentation där de uttryckte sig med mask respektive tubliknande tygsjok. Men där de var synnerligen allvarstyngda är Bauer till största delen tvärtom skojfrisk.
Efter ett tag befriar sig Eleanor Bauer från isbjörnspälsen och en obetalbart farsartad scen är när hon i högklackat står på en stege och sjunger ”I am crazy for crying trying loving you”, omväxlande hest och i sopranfalsett och med betoning på ett långt utdraget craaaaaazy.
Efter sången vidtar ett pas de deux med stegen hon klättrar upp- och nerför och svingar sig i. Bauer visar sig vara en vågat vig och akrobatisk dansare. Och visst blir hon en svan till sist, om än svart och stor, dansande till Sibelius sorgesamt klingande symfoniska dödsdikt Tuonelas svan, som blev skjuten av Lemminkäinen i Finlands nationalepos Kalevala. Till sist blir den svarta svanen i Bauers gestalt en del av dekoren och försvinner in i de svarta fondridåerna. Kommentaren död och begraven! Eller?
Big Girls do Big Things på Dansens Hus. Koncept, koreograf och performance: Eleanor Bauer. Kostym: Ada Rajszys. Musik: Tuonelas svan av Jean Sibelius. Produktion: Caravan Production for Good Move (BE), Kunstencentrum Vooruit med stöd av Départs/European Commission (Culture program). Med stöd av Flemish Community Commission of the Brussels Capital Region.
Dans och andra konster 