The Dog Days are over: maratondans

”Vilka är vi som kommer för att se dansare våndas i en föreställning som är så ansträngande att de knappt står ut?” Det är den fråga som den belgiske koreografen Jan Martens vill att publiken ska ställa sig själv under hans senaste dansverk The Dog Days are over som just nu (9-10 februari) visas på Dansens hus. Men man kan ju returnera frågan och undra vem han är som sett till att åtta dansare ska hoppa oavbrutet i en dryg timme och sedan ställer publiken till svars? Man kan ju också undra vad som driver dansarna att ställa upp på en idé som denna. Att pressa sig själv till det yttersta? Att se hur långt man kan gå? Det masochistiska nöjet att få underkasta sig en sadistisk koreografs maktfullkomliga infall? Ett enormt gage? (Antagligen inte det sista.)

JanMartens_thedogdaysareover_-®PietGoethals5
Ur The Dog Days are over av Jan Martens. Foto: Piet Goethals.

Det hindrar dock inte att en viss fascination infinner sig under betraktandet av denna maratondans, som varar ungefär lika länge som en halvmara brukar ta för de bästa löparna. (Jag fasar när jag tänker på att dansarna ska upprepa det hela dagen därpå, men jag ser också att det finns sju understudies listade i programbladet.) Ett slags meditativt seende inställer sig efter ett tag och, när man väl kommit över sin oro över dansarnas kommande skador och inflammerade benhinnor, uppskattar man variationerna i hoppen och upptäcker små skiftningar i ansikten och kroppar.

Tankarna vandrar gärna iväg i existentialistiska spår där man i hoppen kan läsa in människans fåfängliga tillvaro i universum och samtidigt beundra vårt strävsamma slit, trots allt. Men detta sceniska slit leder ju ingenstans, inga epokgörande upptäckter görs, inga små insikter infinner sig,  ingen alternativ energi utvinns utom kanske hos dansarna själva som likt snurrande dervischer och skakande shakers kan hoppas få uppnå gudomlig trans.

Den halva sekund när dansarna i ungefär halvlek stod blickstilla var kvällens höjdpunkt. Sedan vidtog hoppandet igen, så småningom i mörker till spansk gitarr, vilket dämpade den existentiella ångesten och annalkande uttråkningen. Publikens extatiska bifall när det hela var över var välförtjänt men svårförklarligt.

The Dog Days Are Over. Scen: Dansens hus. Av: Jan Martens. Dansare: Cherish Menzo, Nelle Hens, Piet Delfrancq, Kimmy Ligtvoet, Steven Michel, Julien Josse, Laura Vanborn, Noomi Gibson. Ljusdesign: Jen Fedinger. Dramaturgi: Renée Copraij. Technical Supervison: Michel Spang. Produktion: JAN & ICK Amsterdam. International diffusion: A Propic/Line Rousseau och Marion Gauvent.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s