Alice i underlandet: fenomenal dans i bombastiskt spektakel

Alla som läst Lewis Carrolls Alice i underlandet torde bli förvånade över öppningsscenen i Christopher Wheeldons balett med samma namn. Alice är här försedd med en familj, en överdådigt välsituerad, högborgerlig eller aristokratisk sådan, med tre husor och två lakejer som passar upp vid en tjusig tebjudning. Nästa överraskning är att Alice inte ägnar sig åt att läsa en sövande bok utan mest intresserar sig för Jack, trädgårdsmästarens son, som hon till sin högvälborna moders obligatoriska ogillande glatt kastar sig i armarna på. Jag förstår varför Wheeldon gjort Alice till en betydligt större flicka än i boken, till en ”fjortis”, för annars skulle han ju inte kunna excellera i sin favoritgren ”romantiskt pas de deux med komplicerade lyft”, och det blir många av det slaget under de två timmar och femtiofem minuter som denna helaftonsbalett, nu tillbaka på Stockholmsoperan som julunderhållning, pågår. Wheeldons skapelse är mer spektakel än balett, även om själva koreografin är helt och hållet klassisk, av förbluffande konventionellt slag. Den är trogen Carrolls äventyr, förutom de nämnda avstegen som förvandlar berättelsen till lika mycket romans som saga. Faktum är att de absurda irrgångarna och vändningarna i Lewis Carrolls galna sagoland tonas ner till förmån för ett framåtskridande narrativ, interfolierat av häftiga effekter.

Alice i Underlandet 2016
Ur Operans Alice i underlandet. På bilden Luiza Lopes som Alice. Foto: Carl Thorborg.

Första specialeffekten är filmiska projektioner för att skildra Alices nedfärd i kaninhålet. Virvlande bokstäver och en jättelik marionettdocka som föreställer Alice, i kombination med den suggestiva musiken, specialskriven av Joby Talbot, skapar en förväntan inför mer fantasi än vad det faktiskt fortsättningsvis bjuds på. Gästartisten Emily Slawski, som gör ett habilt jobb som Alice, kämpar med den repetitiva koreografin där hon ständigt ska uttrycka förvåning, förtjusning eller frustration (fast inte så mycket av det sistnämnda eftersom hon är en väluppfostrad viktoriansk flicka) i alltför likartade rörelser kvällen igenom. Alice blir en ganska tröttsam bekantskap att umgås med i nära tre timmar.

 

Alice i Underlandet 2016
Ur Alice i underlandet. Dmitry Zagrebin som Hjärter Knekt. Foto: Carl Thorborg.

Långrandiga blir efter hand också de pas de deux som Wheeldon nästan tvångsmässigt arrangerar för Alice och Jack/Hjärter knekt, en dubbelroll fenomenalt dansad av Dmitry Zagrebin, som här ges det utrymme han förtjänar, även om han måste agera lyftkran och kånka runt på Alice in absurdum. Zagrebin kombinerar en distinkt, pregnant teknik med en dynamisk, lyrisk kvalitet som resulterar i lysande dans. Den är på samma gång virtuos och självklar.

 

Alice i Underlandet 2016
Najda Sellrup som Hjärter Dam. Foto: Carl Thorborg.

En annan dansare som excellerar är Nadja Sellrup som den despotiska Hjärter Dam. Det märks att Christopher Wheeldon hade roligt när han utmejslade denna rollkaraktär och det märks att Sellrup har kul när hon tolkar den. Här får hon utlopp för ett verkligt brett register: från obetalbar komisk men kontrollerad mimik till närmast akrobatisk balettparodi. Det formidabla är att Nadja Sellrup lyckas göra det hela med artistisk finess trots rollens grovkorniga galenskap.

 

Alice i Underlandet 2016
En tokig tebjudning ur Alice i underlandet. Foto: Carl Thorborg.

Den tokiga tebjudningen, som i boken bygger på verbal ekvilibristik, har fyndigt förvandlats till ett steppnummer för den galne Hattmakaren, karismatiskt framfört av Preston McBain. Själva koreografin är dessvärre inte mycket att skriva hem om, här borde Wheeldon konsulterat någon som faktiskt behärskade stepp. Detsamma gäller fjärilslarven, som i boken röker vattenpipa, och som därför hos Wheeldon utför en orientaliskt influerad men inkompetent koreograferad dans, skickligt men nästan utstuderat allvarligt framförd av Arsen Mehrabyan. Alldeles bortsett från den i dag illa sedda orientalismen borde Wheeldon också här tagit hjälp. I allt som faller utanför den klassiska balettens formvärld framstår han som valhänt. Däremot är han mästare på att med små medel skapa träffsäkra och roliga rollgestalter och visst är hans intrikata pas de deux spännande att se på, en gång eller två, men inte fem eller sex.

 

Alice i Underlandet 2016
På bilden Clyde Emmanuel Archer som Fjärilslarv/Rajah med  Kungliga Operans dansare. Foto: Carl Thorborg.
Alice i Underlandet 2016
Ur Alice i underlandet. På bilden Pascal Jansson som grevinnan och Elena Zagrebina som kokerskan. Foto: Carl Thorborg.

Dansinsatserna är överlag imponerande och castingen i den rollbesättning jag såg den 15 december var oklanderlig och energin på scenen stark . Det myllrar av komiska detaljer i rolltolkningarna, som hos Pascal Janssons brutala grevinna, Gina Tses utsjasade kokerska eller Hiroaki Ishidas jäktade vita kanin, som lätt hade kunnat bli schablonartade i mindre nogräknade händer.

Alice i Underlandet
På bilden Mayumi Yamaguchi som Alice med Cheshirekatten. Foto: Carl Thorborg.

Trots alla utmärkta dansprestationer är kvällens clou Cheshirekatten, som i baletten fått formen av en gigantisk docka. Denna märkliga katt som hämtats från ett engelskt talesätt, som ingen riktigt vet var det kommer ifrån och som efter hand mest förknippats med just Alice i underlandet, syftar på en katt som upplöses bit för bit, kvar blir endast dess försmädliga smil. Framförandet påminner om den japanska dockteatertekniken Bunraki, där dockspelarna höljda i svart manövrerar dockan närapå osynliga. Fler sådana magiska ögonblick hade man önskat av detta underland och persongalleri som i freudiansk drömform visar sig spegla öppningsscenens tebjudning. Det är sålunda Alices mor som förvandlats till den elaka Hjärter Dam, en besökande Rajah har blivit fjärilslarv, kyrkoherden påskhare och kyrkvaktmästaren hasselmus.

 

Alice i Underlandet 2016
Ur Alice i underlandet. Hjärter Dam i prekär situation. Foto: Carl Thorborg.

Underlandet framstår i Wheeldons version stundtals som en polisstat med hårdföra väktare, medeltidsmässigt beväpnade när de patrullerar det diktatoriska spelkortskungadömet. Den ofta hotfulla stämningen accentueras av Joby Talbots musik, som till en början är pulshöjande men i längden blir skrälligt enahanda. Trots Hjärter kung, Hjärter dam, Hjärter knekt och resten av hela den röda valören är denna bombastiska föreställning i grunden märkligt hjärtlös. Den påminner om ett mekaniskt fickur som dragits upp för hårt, och är oavsett dess längd lika uppskruvat stressad som den vita kaninens öppningsreplik hos Carroll: ”Jisses! Jisses! Jag kommer för sent!”.

Alice i underlandet, balett i tre akter i koreografi av Christopher Wheeldon. Musik: Joby Talbot. Scenografi, kostym och mask: Nicholas Wright. Ljus: Natasha Katz. Projektioner: Jon Driscoll, Gemma Carrington. Dockmakare: Toby Olié. Illusioner: Paul Kieve. Föreställningen ges till och med den 30 december 2017.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s