Den grekiske konstnären och dansaren Dimitris Papaionnou har skapat en egen genre, en kalejdoskopisk förvandlingsteater som förenar konst och koreografi. Han gästade Dansens Hus 2014 med Still Life där sisyfosarbetet i att leva skildrades, i det nyss visade gästspelet The Great Tamer har turen kommit till döden. Hela föreställningen utspelas på ett i dubbel bemärkelse sluttande plan som döljer lager på lager av levt liv men också av växtlighet, rötter ̶ nytt liv således ̶ och av jord som vi är komna ur och åter ska bli.
Papaionnous stil bygger på stilleben som sätts i rörelse och som förvandlas inför våra ögon till helt nya sammansättningar och innebörder. Referenserna till konst och antika myter avlöser varandra i ett associativt flöde. Här passerar scener som verkar hämtade från Magritte, Caravaggio, Rembrandt, Picasso med flera revy. Föreställningen är full av effekter som kan vara både brutala och groteska, t.ex. inslag av kannibalism, men det finns ett allvarligt sökande efter meningen med alltihop, livet och döden, i botten. Dansarnas kroppar sätts samman till nya varelser, eller monster, med fyra ben och två huvuden, och blir kentaurlika fantasifoster. Inslag som är både komiska och tragiska: kombinationerna är oändliga men knappast livsdugliga.
Det är jorden, den vi går på, ligger på, dansar på, lever våra liv på som undersöks, bokstavligt, i The Great Tamer. Scengolvet visar sig innehålla ensamma armar, torson, huvuden (de är alla delar av i högst grad hela dansare som i övrigt är svepta i svart och delvis blivit osynliga). Under ytan finns skikt av tidigare liv, men scenjorden rymmer också spirande gröda, oväntade livsformer och religiösa gestalter. Här finns det urgamla meningssökandet och det kommande sida vid sida.
En annan gammal varelse som förekommer i dansverket är ormen som ju kan stå för både fruktbarhet och död. Genom visirglaset i hjälmen på en astronaut som gör entré och ska undersöka planeten Jorden kan man se något som ringlar. Det slingrande återkommer också i en mera abstraherad gestalt i form av en förlängd arm i rörligt krängande, glänsande metall hos en av artisterna, och denna symbol plattas mot slutet ut till folieskräp och kasseras.
Vi är dömda till detta vårt enda liv och att själva söka en mening med det men ju längre ner vi gräver oss i jorden, i människans arkeologi, desto mer undgår den oss. Det vi slutligen kommer fram till är döden och föreställningen avrundas stilenligt med ett uppgrävt, rasslande skelett som åter tippas ner i jorden. The Great Tamer tycks ha samma budskap som många gamla stilleben med Vanitasmotiv (oftast dödskallar) hade: ”Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet”. Eller som det heter i den nya bibelöversättningen: ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet”. Men när man lämnar salongen och Dansens Hus bär man ändå med sig något som givit livsmod trots allt. Något som gror i den mörka novemberkvällen: ett, om än aldrig så litet, frö av spirande ljus.
The Great Tamer. På Dansens Hus den 8 till 10 november 2017. Av: Dimitris Papaioannou. Med: Pavlina Andriopoulou, Costas Chrysadis, Ektor Liatsos, Ioannis Michos, Evangelia Randou, Kalliopi Simou, Drossos Skotis, Christos Strinopoulous, Yorgos Tsiantoulas, Alex Vangelis.
Dans och andra konster 