Blod, minnen och sex: tre nedslag i samtida dans, vecka 43, 2017

Två nakna män, endast iförda headset och mobiltelefoner, som sitter mitt emot varandra vackert belysta på en intensivt blå matta på den i övrigt nedsläckta lilla scenen på Dansens Hus, blundande, så småningom inbegripna i en oändligt långsam dialog om blod, bildar inledningen till flerfaldigt prisbelönte koreografen Jefta van Dinthers senaste stycke: Dark Field Analysis. Och även om titeln syftar på en alternativmedicinsk metod för blodanalys så är det inte bara ett kroppsligt mörkt område vi förs in i, utan också ett själens mörker hos de två protagonisterna, som är inbegripna i ett slags självanalys av tidiga minnen. Minnet var också själva temat för Gunilla Heilborns The Wonderful and The Ordinary som gavs ett par kvällar senare på samma dansteaters stora scen. En putslustig, eller milt smårolig, men också lite småtråkig, alltför inställsamt sympatisk timme om den grå vardagen, sådant som vi (borde) glömt bort, en neddykning i det alltför vanliga. Och så till sist på lördagen samma vecka den första premiären för Kulturhusets Stadsteaterns, efter Kenneth Kvarnström, nye ”choreographer-in-residence”: Fredrik Benke Rydman. Because I’m worth it, med manus av Martin Luuk, är en moralitet om vådan av det som kallas ”frikort” i förhållanden. En sängkammarfars utan humor, och utan sex, i alla fall utan spännande sex.

Because I'm worth it
Ur Because I’m worth it. Foto: Håkan Larsson.

Det som förbinder de tre, diametralt olika föreställningarna, är förutom de engelska titlarna, (engelska låter fortfarande ”modernare” än ”gammelsvenska” och svensk danskonst är förvisso en internationell scenkonst på ett helt annat sätt än svensk talteater) är att dansen är av underordnad betydelse, alternativt nästan obefintlig. Detta är ju alls inte ovanligt inom samtida dans som på gott och ont ständigt undersöker sitt eget medium, vilket ofta gör att den hemfaller till självbespegling och introspektion. Det senare är dock inget Benke Rydman ägnar sig åt utan hans styrka är det spektakulära och det berättande. Det är synd att han i Because I’m worth it tycks ha tappat kontakten med båda sina främsta tillgångar. Allt är underordnat dialogen som är hämtad från vardagslivet, utan förhöjning, med repliker av typen ”jag har inte lajkat honom på insta”.

Because I'm worth it
Ur Because I’m worth it. Foto: Håkan Larsson

Because I’m worth it börjar något apart och tramsigt med de medverkandes diskussion om att det applådtack man repeterat inte skulle vara tillräckligt ”normkritiskt”. Kanske är det tänkt att fungera som en brasklapp, inlagd för att man i sista minuten insett föreställningens nästan parodiskt normativa par. De tre paren, eller de tre versionerna av ett par, är till 84 % hetero, varav männen är 100 %. Men det är klart, streetdansstilen som det främst är fråga om här, är ju känd för sin strejta kultur och dessutom finns det antagligen garanterat helt heterosexuella personer, i alla fall på våra teatrar. Paret är så könsrollsuppdelat att det är omöjligt för en kvinna att sätta upp en hylla, en man måste tillkallas. Inte bara väggen genomborras. De få sexscener som förekommer är märkligt klumpiga och osexiga. Sex framstår som något obehagligt. Men det är väl inte därför folk är otrogna, med eller utan frikort? Egendomlig är också kostymen av Lehna Edwall Velander, med höghalsade, långärmade klänningar för kvinnorna (alla med både knut och långt hår) och för männen chinos och skjortor med alla knappar knäppta. De verkar som hämtade från 1950-talet. Och kostymen funkar inte som kontrast till parets sexliv, eftersom det är lika tillknäppt som kläderna. De få gånger koreografin får tala för sig själv, utan tillhörande köksbänksrealistisk dialog, glimrar den till men i alltför korta ögonblick. Artisterna kommer inte till sin rätt, inte ens den alltid självlysande Rennie Mirro som stundtals verkar lika malplacerad som Gene Kelly hade varit i denna dystra och sedesamma samtidspjäs, som slutar med en demolerad lägenhet, en bostadsrätt antagligen, men knappast i Stockholms innerstad .

the-wonderful-and-the-ordinary-068
Ur The wonderful and the Ordinary. Foto: Stefan Bohlin.

Let’s talk about memory är öppningsrepliken och anslaget till Gunilla Heilborns stämningsnedsättande The wonderful and the ordinary, som i huvudsak skildrar det triviala. Premissen för föreställningen är konstaterandet att vi har en tendens att minnas det underbara och inte det ordinära, vilket på sätt och vis måste sägas vara en välsignelse. Tråkiga bjudningar med lådvin och veganpajer, städning, tandvård, inköp av potatis, hundpromenader, balkongrenovering, huvudvärk, priset på sparris omnämns, men gestaltas inte, parallellt med mer dramatiska händelser, som exempelvis när någon plötsligt tar fram sin revolver, vilket var välbehövligt dramaturgiskt. Till största delen återges situationerna av rollkaraktärer nedtonade till en ansträngt nollställd nivå. Men är ”det vanliga” och ”de vanliga” alltid så här beige? Det har sina risker att skildra det tråkiga, händelselösa. Trots föreställningens många komiska små finesser blir det helt enkelt sövande att titta på. Jag väcktes pinsamt nog av min egen snarkning.

darkfieldanalysis1_benmergelsberg
Ur Dark Field Analysis. Foto: Ben Mergelsberg.

Jag somnade inte på Dark field analysis, även om den också verkade ägnad att sätta ned stämningen, men jag undrade stundom om jag faktiskt hörde rätt. Sades det verkligen att en död människa är mer spännande än en levande? Tacksam tog jag emot en liten pamflett som utdelades efter föreställningen med delar av dialogen men just den ordväxlingen fanns inte med. Detta verk som kretsar kring minnen av blod, kring att vara levande eller död, präglas onekligen av ett slags dödsdrift, kring att tränga under huden, bokstavligt, på en annan människa. Den är mystifierande men det som främst fascinerar är de båda artisternas, Juan Pablo Càmara och Roger Reyner Sala, koncentration och transformation. Från det mänskliga och introspektiva, med sadomasochistiska fantasier, går deras rörelsemönster över i något både elegant och samtidigt krälande djuriskt. Belysta i rött kryper de, kattlikt krängande, nakna omkring för att till sist anta robotartade kvaliteter. Inför våra ögon förvandlas de till androider eller replikanter och längtan efter blod kommer då i ett annat och förklarat ljus.

Dark Field Analysis. Koreografi: Jefta van Dinther. Av och med: Juan Pablo Càmara och Roger Sala Reyner. Ljusdesign: Minna Tiikkaninen. Text: Jefta van Dinther, Juan Pablo Càmara, Roger Sala Reyner.

The Wonderful and The Ordinary. Idé och iscensättning: Gunilla Heilborn. Text och koreografi: Gunilla Heilborn och de medverkande. På scen: Kenneth Bruun Carlson, Pia Hierzegger, Lorenz Kabas, Monica Klengel, Kristiina Viiala. Ljusdesign: Minna Tiikkaninen.

Because I’m worth it. Regi/Koreografi: Fredrik Benke Rydman. Manus: Martin Luuk. Scenografi: Lars Östbergh. Kostym: Lehna Edwall Velander. Ljus: Tobias Hallgren.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s