Det är ett sant nöje, av gammaldags slag, att se Hieronymos Boschs målning The Garden of Earthly Delights få liv och befolka scenen på Dansens hus i koreografen Marie Chouinards dansverk med samma namn. På svenska kallas triptyken Lustarnas eller Ljuvligheternas trädgård och, förutom den myllrande trädgården där människorna fröjdar sig så det står härliga till, består den av, som sig bör, ett efterföljande apokalyptiskt mörkt och bullrigt Helvete samt ett inledande välordnat symmetriskt Eden där Gud enligt etikettens alla regler presenterat Eva inför Adam.
Till ljudet av öronbedövande fågelkvitter och kvistars knaster blir tavlan levande och ur den gör en vitmenad varelse entré med simtag i slow motion som i en lycksalighetens pöl. Ackompanjerat av närbilder från målningen och specialskriven musik av Louis Dufort rör sig ett tiotal dansare, alla så gott som nakna, ljushyllta och rödblonda i analogi med 1400-talsmålningen (som dock har några svarta individer utan motsvarighet i Marie Chouinards kreation), som vadarfåglar i Boschs flodrika sjödistrikt.
Halva nöjet är att följa de närbilder ur tavlan som projiceras på scenens sidor och jämföra med vad som utspelar sig på scenens mitt. Chouinard är trogen Bosch men gör förstås sin egen tolkning, som drar åt det utopiska hållet. Konsthistoriker, som brukar etikettera Bosch som gåtfull, har inte kunnat enas om huruvida trädgården ger bilden av ett njutningarnas eldorado uppfyllt av sinnlighet från en förmoralisk existens, möjligen Eden före syndafallet, eller om den är en provkarta på depraverade aktiviteter som leder till gruvliga bestraffningar i helvetet. Hos Bosch badas det i ljumma vatten, kramas och mumsas på gigantiska jordgubbar (blåbär förekommer ymnigt i detta paradis, likaså körsbär som ofta får utgöra huvudbonad, ett tecken på högfärd enligt uttolkare) samt kopuleras höviskt eller hej vilt, beroende på hur man upplever målningen, i musselskal, genomskinliga hinnor och äggskal. Chouinard levandegör och utvecklar kärleksfullt tavlans motiv och låter oss följa med till ett slags fostervattnets sällhet.
Så byts fågelkvittret mot våldsamt regnskvalande och i nästa tablå har vi förflyttats från paradiset till helvetet, och då känner man sig som flitig dansåskådare som hemma igen, och något blasé eftersom dystopiska skildringar hör till samtidsdansens stapelvaror. I denna akt råder en larmande kakofoni med soptunnslock som skrälliga cymbaler, den är en sadomasochistisk mardröm på en nattlig, råttinvaderad avskrädeshög. Dock är det svårt för koreografen att nå upp till Boschs skräckfantasier; när det gäller vämjelse är han en inspirerad och oöverträffad mästare. Sista akten utspelas i ett serent Eden där i en sirlig scen Gud, som är kvinna i denna iscensättning, för ovanlighetens skull presenterar Adam för Eva.
Maire Chouinard har snarast åstadkommit en hyllning till Bosch än skapat något lika innovativt nytt som han. I stället för en epokgörande koreografi har hon levandegjort en epok, fjärran från vår, på ett så ömt och respektfullt sätt att jag känner mig närmare Bosch och hans 1400-tal än jag trodde möjligt.
(The Garden of Earthly Delights, triptykens moderna titel, den ursprungliga är okänd, kan beskådas på Pradomuseet i Madrid där den daterats till 1490-1500. )
Koreografi: Marie Chouinard. Musik: Louis Dufort. Scenografi och video: Marie Chouinard. Dansare: Charles Cardin-Bourbeau, Sébastien Cossette-Masse, Catherine Dagenais-Savard, Valeria Galluccio, Motrya Kozbur, Morgane Le Tiec, Scott McCabe,, Sacha Ouellette-Deguire, Carol Prieur, Clémentine Schindler.
Dans och andra konster 