Nicht schlafen: Dansat våld

Nicht Schlafen är titeln på prisbelönta Les Ballets C de la B:s senaste gästspel på Dansens Hus. Ett dansverk som är som en ond dröm, eller precis som verkligheten för många i dagens värld, eller förresten i alla tiders värld. Våld har ju varit vardagsmat för människan genom historien, i krig, socialt, psykologiskt och medialt. I denna balett hänger smockan i luften när den inte utdelas, vilket den faktiskt också gör allt som oftast. Scenbilden för oss in i en gåtfull installation bestående av tre hästkadaver på en upphöjd plattfrom, en trasig ridå som ser ut som säckväv och människor i paltor, varav en försedd med en vandringsstav. Denne evige vandrare inleder med ett fabulöst solo, som har drag av balett, akrobatik, street, en syntes man länge velat se, tillika en tour de force utförd i en mjukt svepande ornamenterad stil.

les-ballet-c-de-la-b_9_2017

Men den virtuosa solodansen varar inte länge, i stället börjar människorna i detta sällsamt dystopiska landskap slåss och slita av varandra kläderna som rivs i stycken och kastas, också ut bland publiken. Här sitter man inte säkert. Det ser nästan ut som slagsmål på riktigt tills Mahler kommer in i bilden. Kontrasten till den undersköna musiken och dansens konvulsiviska karaktär är överrumplande för att inte säga överväldigande. Ensemblen dansar plötsligt unisont tillsammans och man önskar det ska fortgå länge, länge, vilket förstås inte infrias. Detta är samtida koreografi i sin typiska form och då är dansinslagen underordnade (den oftast oklara) världsåskådningen.

les-ballet-c-de-la-b_11_2017

Desperationen på gränsen till hysteri och katatoni tilltar och när de agerande inte slår sig själva behandlar de sina medbröder, och den enda medsystern (en kvinnlig av totalt nio medverkande dansare) som saker, som ting, på denna mänsklighetens olycksplats. De petar, fingrar,  nyper, torkar av svett och blod från, och bär handgripligt bort, varandra. De formar nya varelser parvis bortom det mänskliga, som ger en förhöjd verklighet. Ett skifte inträffar mitt i föreställningen till en mera drömsk, sinnligt sensuell karaktär med vaggande tröst. Andra oväntade inslag är afrikansk dans där dansarna fått bjällror kring fotabjället, och en sång i ring kring de döda hästarna. Här ges respit från armodet. Snart skiftar dock atmosfären åter till ett slags Becketsk intighet. Våldet återkommer och mal till sist på tomgång. Verkets planlöshet påminnande om idétorka får mig att känna mig nästan lika aggressiv som dansarna på scen, som mot slutet framstår som lallande dårar när de växelvis gör Hitlerhälsning och visar de mera intima kroppsdelarna.

Den moderna danspionjären Doris Humphrey (1895-1958) fällde en gång ett yttrande som blivit klassiskt: ”All dances are too long”, vilket många koreografer, även prisbelönta, borde begrunda.

Det mest rörande inslaget i föreställningen var mot slutet då en sträckt hästhov pekade mot himlen och evigheten. Här fanns en gåta att bära med sig hem

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s