A line_up: ickelinjär antimusikal

I mitten på 1970-talet var en biljett till A Chorus Line den hetaste i New York. Denna musikal var också under lång tid, med sina 6 137 föreställningar av originaluppsättningen, den show som gått längst på Broadway (nu passerad av Phantom of the Operas i skrivande stund 12 318). Upprinnelsen till och kärnan i A Chorus Line är livsberättelsen. Dansare från när och fjärran i det vidsträckta USA som lyckats dansa sig in på Broadwayteatrarna genom stenhårda auditions, fick under detta decennium allt svårare att försörja sig eftersom de stora musikalernas tid, med påkostade ensemblenummer s.k. production numbers (det heter ju show business), var förbi. På initiativ av två kolleger som ville skapa ett alternativ till utvecklingen fördes genom kontakter dansare samman till ett slags gruppterapi/workshops där de började berätta om sina liv och drömmar. När regissören och koreografen Michael Bennet, tillsammans med två manusförfattare, tog över sessionerna och utifrån dem skapade en off Broadway-föreställning som snabbt fördes upp på själva Broadway, och otippat fick nio Tony Awards och Pulitzerpriset för bästa drama, gjordes teaterhistoria. A Chorus Line blev en världssuccé och har satts upp i tre världsdelar och över sexton länder, bl.a. i Sverige redan 1979

line up 2
Ur A line_up. Foto: Alexander Kenney

Grunden var som sagt dansarnas berättelser om sina liv. Eftersom amerikaner har en tendens att dras till pinsamheter handlade det mycket om pubertetssex, ”tits and ass”, gonorré och annat juvenilt men dansnumrena var stundtals bländande och det fanns finkänsligare inslag om barndomstrauman, komma ut- och åldersproblematik. Fyrtio år senare, medan A Chorus Line i originalregi och -koreografi fortfarande går upp här och var i världen, och en uppsättning för femtioårsjubileet 2025 planeras på Broadway, har koreografen och tidigare professorn i koreografisk komposition Christina Caprioli låtit sig inspireras/irriteras av musikaler och underhållningsindustrin i allmänhet, och A Chorus Line i synnerhet. Hon säger också i programförklaringen till A line_up att hon ” … är kritisk mot all ’underhållning’ i form av snabb konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter …”.

line up 3 alexander-kenney1
Ur A line_up. Foto: Alexander Kenney

I Line_up är både koreografin och narrativet, både dansnumren och livsberättelserna, fragmentariserade och uppbrutna. Det är en postdramatisk musikal, eller en antimusikal, icke-linjär i sitt berättande. Dansen som flyter fint, svänger skönt och är eklektisk med material från många olika dansstilar, ett slags postmodern showdans, som stundtals är mycket njutbar, bryts av och återupptas och förändras föreställningen igenom. En collage- eller assemblageteknik praktiseras fullt ut och det är både kvickt och roligt, men ibland frustrerande. Här finns spår av och referenser till A Chorus Line som måste vara obegripliga för dem som inte känner till musikalen, men uppiggande i sina subversiva verkningar för den som gör det. I hope I get it, öppningsnumret från den fyrtio år gamla långköraren, där dansarna kämpar på en audition för att få ett jobb, är här förvandlat till ett slags urscen för modern dans, där dansarna ligger på golvet med kraftiga kroppsryckningar till ett monotont mässande av den enda textraden om och om igen: Oh god, I hope I get it

line up chorus line
Ur A line_up. Foto: Alexander Kenney

Livsberättelserna är förstås inga ”konventionella narrativ” utan här kan en av dansarna inte minnas vad sjukhuset han kom till världen på hette, och landet han föddes i finns inte längre ens. En annan berättar ett slags alternativ genushistoria, med komiskt komplicerade förgreningar bland släktskap och kön. Dansarna läser sina livsberättelser från lappar som verkar vara utbytbara precis som identiteter kan förefalla vara i dag, på ett annat sätt än 1975. Ord som ”normativ”, ”appropriera” och ”kolonialisera” förekommer liksom uttryck som ”det finns ingen berättelse att berätta”. En kvinna ”skäms för sin priviligerade position som vit”, men en fråga som måste ställas är varför hela ensemblen i A line_up 2017 är vit? I A Chorus Line 1975 fanns, förutom vita, svarta, asiater och hispanics.

Christina Caprioli har sagt att hon samtidigt som hon är kritisk till underhållning förundras över musikalens underhållningskraft. Hon har med A line_up, lyckats förena samtida dans med underhållning, på ett sätt som inte är stereotypt, konventionellt eller sentimentalt. (Bortsett från den helvita ensemblen.)

Det är dags att citera filmkritikern Pauline Kael: If art isn’t entertainment, then what is it? Punishment?

Efter föreställningarna på Dansens Hus turnerar A Line_Up under september-oktober 2017 och kan ses i Motala, på Artipelag, i  Säter, Vara, Skövde och Malmö. Se http://www.ccap.se

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s