Mats Eks Julia & Romeo från 2013, som nu haft nypremiär på Operan, utspelas i ett rått och mörkt universum. Det är rätt likt vår värld av i dag, vad än all statistik säger om att vi går mot ljusare tider. Man känner igen Mats Eks särpräglade och samtidigt mångsidiga moderna dansstil som hämtar så mycket inspiration inte bara från klassisk balett, cirkus och commedia dell’arte utan också från människans allra mest privata rörelser och kroppsryckningar. Samtidigt finns det i detta verk en för Ek ovanlig obeveklighet som knappt ens lättas upp av de mer komiskt utformade inslagen, som också de präglas av berättelsens brutalitet.
I den mäktiga öppningsbilden tornar en sluten mur eller barriär upp sig framför oss under olycksbådande skyar av rökmoln. Barriärerna som både avskiljer och skyddar visar sig vara flera och koreograferade; genom stumma och massiva förflyttningar sätter de balettens hotfulla ton. Handlingen utspelas i en stad i uppror enligt programbladet. Tankarna går onekligen till Syrien, Libyen och andra länder i krig och upplösning. I flera ensemblenummer får vi se dansarna skildra både förtryck och frihetslängtan genom vindlande hopp och snurrar som ser ut att sträva neråt. Dansen uttrycker mer tyngd än lätthet.
Men ur underjorden, en lucka i scengolvet, har den unge Romeo stigit upp och vi förstår att han har något gott i sig och kanske är någon att förlita sig på i detta ondskans samhälle. Till och med i nattsvart mörker kan ljus tränga in och här är det förstås kärleksparet Julia och Romeo som står för det framtidshopp som vi så väl behöver. Både Julia, dansad av Ema Yuasa, och Romeo, i Anton Valdbauers gestalt, är övertygande i sina tolkningar av ett mycket ungt förälskat par som i sina utforskande, lekfulla rörelser kontrasterar mot omgivningens frusna hårdhet, en omgivning som ibland ”orörligt” förflyttar sig med hjälp av segways. (När Ana Laguna i rött som amman gör entré på segway med guldfärgad cykelhjälm runt hjässan påminner hon om en Wagnersk valkyria.) Julia, som i nio fall av tio brukar styras ut i ljusrosa negligé, är här av kostymskaparen Magdalena Åberg iförd en kycklinggul klänning som kan ses som en sammanfattning av Mats Eks koreografiska gärning: överraskande, teatral, vanvördig, pigg, orädd, ung. Dock är det i Julia & Romeo främst den sene Mats Ek som är i farten och det ”pigga” är utbytt mot en obönhörlig dödsdans.
Kvällens koreografiska höjdpunkter utförs dels av Julia och Romeo, som både var för sig och tillsammans, i två pas de deux , står för mänskligt klappande hjärtan med en hjärtevärmande sensuell nyfikenhet i ett förstelnat samhälle, dels av Jérôme Marchand, som en farlig Mercutio, och Ross Martinson, som en dansbriljant och vital Benvolio. De är råa sällar, åtminstone Marchand som ger en sammansatt och oavbrutet fascinerande gestaltning av en riktig ”thug”, eller är han det? I deras scener träder både en komisk lössläppthet och diabolisk kyla, med tillhörande förnedringar fram.
Operabaletten dansar på en genomgående säker och hög nivå föreställningen igenom men Daria Ivanova som mamman och Pascal Jansson som fursten dominerar scenen när de är med, liksom Andrey Leonovitch som pappan och Daniel Norgren-Jensen som Paris.
I Julia & Romeo lyckas Mats Ek förena Operabalettens klassiska och moderna dansare i en dramatisk syntes som inger lyckliga förväntningar inför framtiden, hur dyster den än ibland kan te sig.
Julia & Romeo hade nypremiär på Operan den 1 september 2017. Det var den 49:e föreställningen av denna uppsättning, som hade världspremiär den 24 maj 2013. Den ges på Operan hela september 2017 fram till 3 oktober. Koreografi: Mats Ek. Musik: Pjotr Tjajkovskij i urval av Mats Ek. Scenografi och kostym: Magdalena Åberg. Ljus: Linus Fellbom. Speltid: 2 timmar och 15 minuter inklusive paus.
Dans och andra konster 