Dansk Danseteater dansar som om post- eller postpostmodernismen aldrig inträffat, i stället lever den moderna dansens anda vidare i det program som visades på utomhusteatern i Vitabergsparken i Stockholm, ett program som stilenligt modernistiskt bestod av hela sju korta, varierade dansverk som passade fint som koreografisk picknick i det fria.
I stycket Solo för Milou föreföll koreografen Tim Rushton, som nu slutar som konstnärlig ledare för gruppen efter 16 år, ha tagit sig tillbaka ända till danspionjären Isadora Duncans dagar i formspråket. Milou Nuyens, som bett koreografen om ett solo, eftersom hon gärna ville dansa i Sommarstockholm trots att hon var i sjunde månaden, gjorde stilfull entré med imposant mage följd av en böljande svans, påminnande om spermier, av nästan nakna dansare, vars känsligare delar doldes av hudfärgade trikåer. Det var ett charmfyllt stycke dans särskilt när den gravida solisten omgavs av halvliggande dansare, simmande som i fostervatten. Till och med livliga barn i publiken som gärna ljudligt kommenterar dans på parkteatrar förstummades av dansen; kanske de som jag tänkte på bäbisen i magen som fick dansa med så fint.
Men danskvällen tog sin början i en helt annan, rentav motsatt värld med något så sällan förekommande som en finansmansbalett. I Time & money, också den i koreografi av Tim Rushton, dansade testosteronstinna affärsmän iförda kostym och rosa affärstidningar med illa dold uppdämd aggression som fick allt större utlopp. Perkussionisten Mathias Reumert framförde med stark scennärvaro Pierre Jodlowskis suggestiva vibrafon- och trummusik som till en början rasslade och klirrade som klingande mynt men som övergick till allt mer spänningsbetonad musikdramatik i takt med börskursernas uppgång och fall.
Två koreografier av Stephen Shropshire, utdrag ur hans verk Knot och Lamento della Ninfa, hade båda enligt programbladet sin utgångspunkt i utforskandet av människans ensamhet och längtan efter gemenskap. Dansspråket var här mer klassiskt betonat i intrikata duon och trion och män som hanterade och lyfte ballerinan i bokstavligen invecklande och utvecklande figurationer. I Lamento della Ninfa tog den underskönt melankoliska sången av Ane Brun i ”Oh Love” nästan över dansen.
Kvällens mest fascinerande koreografi stod den spanske multikonstnären Marcos Morau för som i den enkelt betitlade Vals tillsammans med dansarna skapat en eklektisk koreografi med element av vogueing, Martha Graham-exercis och indiska influenser till musik av Sibelius och Strauss. I glittersvarta dräkter blommade bokstavligen dansarna, och särskilt deras armar och ben, ut i vackra och överraskande former som man vill se mycket mer av; det som visades i parken var endast ett kort utsnitt ur verket.
Avslutande stycke var ett utdrag ur Tom Rushtons Kridt, danska för krita, ett prisbelönt verk från 2005, som bygger på texter ur Predikaren och musik av lettiske kompositören Peteris Vasks. Det var en mörk, dramatisk dans, präglad av religiös underkastelse men med inslag av gudsuppror. Också här blir man nyfiken på hela stycket och vill se mer särskilt som dansarna nu fick utrymme att spela ut hela sitt dansteaterregister.
Dans och andra konster 