Royal Ballet regerar

Med tidigt morgonplan reste jag härförleden tillsammans med nitton andra balettomaner och dans-aficionados till London. Vi var ett antal medlemmar av Operans balettklubb och Dansmusei vänner som arla i försommartid steg upp för att frossa i dans i dagarna fyra. Här följer en reserapport i form av ett antal dansnotiser.

vertiginous thrill 2
The Vertiginous Thrill of Exactitude. Koreografi: William Forsythe. Musik: Franz Schubert.

Med randiga sidentapeter och rosa lampskärmar påminner publikfoajeerna i Royal Opera House i Covent Garden om en elegant nattklubb, en stämning som dock snabbt gav med sig så fort William Forsythes The vertiginous thrill of exactitude, den första balett som stod på programmet under besöket, övermannade en och tog en i besittning. Det kändes som att få något i huvudet, inte av ett klubbslag, utan en snärt av ett trollspö som gör att man vaknar upp till en ny verklighet full av en underbar paradox precis som titeln, här i fri översättning, utlovar: ”Exakthetens svindelframkallande välbehag”. När dans är så här bra ryser man av just välbehag. Allt framfördes med attack och, förstås, exakthet till Schuberts nionde symfoni i ett tempo som man kunde blivit åksjuk av, men dansarna, i cerise och giftgrönt, klarade alla vägkurvorna med glans.

tarantella
Yasmine Naghdi repeterar Tarantella i koreografi av George Balanchine. Musik: Louis Moreau Gottschalk.

William Forsythe-baletten från 1996, som inte hade åldrats en dag , följdes av Balanchines Tarantella från 1964 . Också den ett stycke ekvilibristik av sällan skådat slag. Yasmine Naghdi och Valentino Zuccheti dansade uppsluppet och översvallande men utan att darra det minsta på tamburinen. Uppvisningen av ohämmad dansglädje i kombination med perfekt precision var som att få en present av sprudlande joie de vivre, som man hade önskat vore drickbar.

Strapless
Natalia Osipova som Amélie Gautreau i Christopher Wheeldons Strapless. Musik: Mark-Anthony Turnage. Design: Bob Crowley.

Kvällens enda berättande balett var Christopher Wheeldons Strapless som bygger på något i danssammanhang så ovanligt som en biografi. Deborah Davis skrev boken om konstnären Sargent och hans mest berömda porträtt Madame X, som gjorde skandal på Parissalongen 1884 och förstörde en kvinnas liv. Wheeldon, en av vår tids mest hypade koreografer som bl.a. gjort baletten Alice (hon i underlandet) som visas på flera av världens stora balettscener, och skapat scenversionen av filmmusikalen An american in Paris, är i mitt tycke just hypad. Men i kostymdramat Strapless uppvisar han en högt utvecklad förmåga till karaktärisering av personligheter med små medel, och hans styrka är ovanligt dansanta pas de deux:er. I detta fall frigörande erotiska i kvävande, hycklande 1800-talsmiljöer. Dansarna, bland dem Natalia Osipova, Edward Watson och Federico Bonelli, var enastånde, också som skådespelare.

vertiginous thrill
Zenaida Yanowsky i Symphonic Dances av Liam Scarlett. Musik: Sergey Rachmaninoff. Design: John Morell.

Denna dansaftons mest gåshudsframkallande verk var dock det sista, Liam Scarletts Symphonic Dances, till Rachmaninoffs romantiska symfoni med samma namn, och det är musik som sveper, snurrar och går i cirklar, med moln och solsken, åska och regn, precis som koreografin. Scarlett har skapat denna balett särskilt för ballerinan Zenaida Yanowsky som gör sin sista säsong för Royal Ballet. Vi såg dock en annan ”principal”, Laura Morera, denna kväll (och fick i stället se Yanowsky som Kameliadamen). Morera dansar på samma gång återhållet och uttrycksfyllt. Färgerna gick i flammande rött, med sotsvarta kanter. Det är både hetta, mörker, ljus och is i denna balett, som pendlar mellan det kontrollerade och det utlevande. Vi fick också se de manliga dansarna i bar överkropp och hellånga svepande kjolar röra sig med svängande höfter, och sådant kan också se mycket maskulint ut. Den manliga dansen, som kommer starkt, får ett allt bredare och nyansrikare register, vilket kvällens föreställning var ett bevis på. Dessutom lär det just nu vara fler pojkar än flickor som söker till Royal Ballet School. (Källa: Dansmuseets utställning Dancing Men, som visas t o m 20 augusti 2017, som alla som vill veta mer om dansens historia har glädje av.)

ashton the dream
Bennet Garside som Bottom i Frederick Ashtons The Dream. Musik: Felix Mendelssohn. Design: David Walker.

Vår andra kväll på Royal Opera House var vikt åt Frederick Ashton, skaparen av den ”engelska” balettstilen. Hans balettversion av Shakespeares En midsommarnattsdröm, The Dream, är verkligen en dröm. En dröm av uråldrig mossgrön trollskog och ett myller av älvor i barnkammarblå, puderrosa och månljusgul tyll. Blott England engelska älvor har. Man charmas både av dansens fartfyllda virtuositet och inramningens och kostymens lyckliga fantasivärld. Handlingen har placerats i det viktorianska England och ger Shakespeares komedi ett stänk av Beatrix Potter med en åsna i tåskor. Intrigen förs framåt i form av intrikat dans, inte av gestikulerande pantomim, och här känner man inget behov av snabbspolning, undan går det ändå.

symphonic variations
Ur Symphonic Variations av Frederick Ashton. Musik: César Franck. Design: Sophie Fedorovitch.

Just farten är en av finesserna hos Ashton, som skapade den Royal Ballet-stil som karaktäriserades av en ovanligt böjlig överkropp (han inspirerades av både Anna Pavlova och Isadora Duncan) och precist fotarbete med snärt. Nu kan Royal Ballets stil snarare beskrivas i termer av ”hundra procent inlevelse och artisteri” och det i vilken koreografisk genre det än vara må. Det bevisades även av nästa stycke, Symphonic Variations, från 1946, som framfördes i originalscenografi, och -kostym som var väldigt mycket 40-tal, abstrakt elegant 40-tal. Här finns ingen handling och inte heller mycket action, snarare präglas verket av en sällsam stillhet och statuariska poser av dansare i vitt med silverhättor om hjässan. Hela stycket kändes som kallt silver mot kroppen i ett lufttomt rum (eller som ett besök på Svenskt Tenn med expediter förvandlade till utomjordingar), men mot slutet blåste en sommarvind in och tog fart och gav värme.

M and A
Zenaida Yanowsky och Roberto Bolle i Marguerite and Armand i koreografi av Frederick Ashton och till musik av Franz Lizt.

Inlevelse och artisteri dominerade också högdramatiska Marguerite and Armand, Ashtons version av Kameliadamen från 1963, som han skapade för Margot Fonteyn och Rudolph Nureyev när de stod på topp, och som inte fick dansas av några andra medan de fortfarande var i livet. Nu är det sedan snart ett par decennier fritt fram och bara på Royal Ballet har ett flertal ballerinor tagit sig an denna i dubbel mening dödsföraktande roll. Denna kväll var det Zenaida Yanowskis tur, hennes sista föreställning viskades det om i salongen, pension väntar, vilket känns som ett otroligt slöseri. Men kanske ligger något i att man ska sluta när man är som bäst (vilket Nureyev definitivt inte gjorde och fick hans sista framträdanden att kantas av bu-rop och en i hög grad förvånad publik).

Bolle

Har man bara sett balettikonen Roberto Bolle utvikt på halvpornografiska bilder i coffee table-böcker med titlar som An athlete in tights och Voyage into beauty (Bolle poserande nästan naken i italienska turistmiljöer), blir man först förvånad över att känna igen honom med kläder på. Men som Armand gör han sig bra även i jackett och han har en hållning som bara den ger valuta för pengarna. Han är mer tjusig än dramatisk, och i början något skakig, men blir säkrare vad det lider och hans blotta närvaro skapar en extra erotisk (och narcissistisk) dimension i Marguerites boudoir, designad av Cecil Beaton. Men det riktigt hårda och svåra jobbet är det ballerinan som gör och Zenaida Yanowski är handlös, hudlös, hänsynslös och häpnadsväckande. Tårarna i applådtacken (som är mycket välregisserade på Royal Opera House) såg äkta ut, precis som hennes makalösa dans.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s