Cullbergbaletten 50 år!

Pensionerade premiärdansare, seniora socialdemokrater, succéförfattare, mediechefer, nuvarande och kommande dansstjärnor, många var där när Cullbergbaletten firade 50 år på Dansens Hus i veckan. Foajén var festligt guldfoliepyntad och huset bjöd generöst på gratisbubbel vilket förhöjde stämningen och förväntan inför kvällens program som var tvådelat, Birgit Cullbergs Eurydike är död anno 1968 och Jefta van Dinthers Protagonist från 2016. Två verk med större kontrast är svårt att tänka sig.

Att valet fallit på Eurydike är död när man nu bestämt sig för att återuppföra ett av Birgit Cullbergs egna verk är lätt att förstå. Det är stramt och koncentrerat, konsekvent i sin svartvita 1960-talsestetik med bakgrundsprojektioner efter Palle Nielsens grafiska serie med samma namn och med ett rafflande soundtrack med filmmusik av Ennio Morricone och Gilberto Pontecorvo. Atmosfären är laddad med förtryck, krig, diktatur och kärleken mellan Orfeus och Eurydike.  Dessutom, inte minst viktigt, förebådar detta dansverk Mats Eks kommande koreografier. Han skulle fullända det dansspråk som Birgit Cullberg formulerade grunderna för. Grunder som omfattar politiskt engagemang, berättande balett, modern dans så kallad fridans, pantomim och commedia dell’ arte.

Hur viktig den klassiska baletten trots allt var för Birgit Cullberg, även om hon räknas till modernisterna och själv hade en rudimentär balettbakgrund, framgår tydligt i Eurydike är död. Tillsammans med illustrativ gestik, humor och naiv poesi mitt i eländet, i detta fall diktaturens förtryck, bildar den basen i berättandet. Det blir också tydligt att dagens Cullbergbalett inte är särskilt bekväm med denna stilisterade dans. Det ser tungt ut för dansarna. Det flyt som krävs i utförandet infinner sig inte riktigt, och man ser hur svårt det är, en dödssynd inom dansen.

Detta är en expressionistisk dansform som väldigt gärna vill ha publiken med sig, den är teatral, den kommunicerar. Den är också långsam med övertydlig symbolik, vilket gör den obönhörligt daterad.  Ändå var det ett delvis kärt återseende för mig som när det begav sig blev exalterad över den thrillerstämning jag upplevde i detta dansverk, som jag har räknat till Birgit Cullbergs främsta, sedan jag såg det i slutet av 1970-talet. Delvis var det en besvikelse.

”Dansen förändras ständigt, eftersom den är förankrad i den tid vi lever i”, citeras Birgit Cullberg i programhäftet. Förändras gör också  vårt seende och vårt mottagande av dansen. På samma sätt som dansares kroppar och rörelseteknik är annorlunda i dag mot 1960- och 1970-talen, dansarna känner till exempel efter mer, är ofta mer introverta än extroverta, de fraserar annorlunda, är publikens blick en annan. Ibland kanske det vore bättre att låta danser från förr vila i frid eftersom vi inte kan återskapa den tid de ”levde” i.

(Kvällens andra program Protagonist recenserades på Danskonst i november 2016 under rubriken Identitet på Dansens hus och Dansmuseet.)

Koreografi: Birgit Cullberg. Instudering: Mats Ek och Ana Laguna. Musik: Ennio Morricone och Gilberto Pontecorvo. Originalkostym och scenografi: Eva Ek-Schaeffer. Kostym: Mylla Ek. Ljusdesign: Martin Säfström. Projektioner från en bildsvit av Palle Nielsen. Repetitionsledare: Lisa Drake.

Dansare: Dasha Hlinkina, Daniel Sjökvist, Adam Schütt, Gesine Moog, Jac Carlsson, Mirko Guido, Samuel Draper, Anand  Bolder, Camille Prieux, Eszter Czédulás, Eva Mohn, , Katie Jacobson, Vincent Van Der Plas, Unn Faleide.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s