Helaftonsbaletter är ofta verkligen helaftnar, nära tre timmar inklusive paus får man vara beredd att avsätta av sitt liv för Svansjön, Törnrosa med flera. Så också för Drömmen om Svansjön, Pär Isbergs metaversion för Kungliga Operan som handlar om en uppsättning av Svansjön och samtidigt är själva uppsättningen. Vi får följa med bakom kulisserna, något många av oss i publiken älskar, vi vill ju gärna få se guldornamentens och den röda sammetens baksida, spelet bakom spelet och få uppleva teater som avslöjandets konst.
I den lite för långa första akten som utspelas i en balettsal under en audition, där dans av det mer skolmässiga slaget dominerar, blir det riktig action först när teaterchefen med följe gör entré och ändrar förutsättningarna för en rollbesättning som verkade given på förhand. Premiärdansarna petas och det är upplagt för dramatik inom dramatiken. Här finns en fyndig ironisk framställning av makthierarkier och den upphöjda chefen och hennes stab som ställer till det för samtliga. Det känns riktigt samtida.
Men i andra akten färdas vi bakåt till det sena 1800-talets estetik då svanar, eller mera korrekt svanor som det står i programmet, alltså honvarianten av andfågelsläktet som i Svansjön egentligen är unga kvinnor som förvandlats av en elak trollkarl, dominerar scenen, tillsammans med den petade premiärdansaren som nu ska göra skurkrollen trollkarlen Rothbart, koreografen och den unga nyutnämnda prima ballerinan, mellan vilka ett triangeldrama utspelas.
Pär Isbergs styrka som koreograf är att han gör ovanligt vacker, dansant och linjeren koreografi. Särskilt bra är han på att framställa längtan, trånad och lyriska känslor. Det är ett njutbart universum att vistas i. Dock inte hur länge som helst. Därför är det lyckat att han i delar av sin Svansjö återanvänder ”originalkoreografin” (hur ursprunglig den nu kan vara, den existerar i en mängd varianter) vilket skruvar till det hela, skapar kontrast och ”stör” den balanserade och harmoniska dans som är Isbergs signum.
Det kan vara en visuell chock att uppleva Svansjön ”original”, den är som en kombination av mekaniskt urverk och urartad natur i form av förvridna fåglar som tagit människokroppar i besittning. Isberg förmänskligar Svansjön utan att ge avkall på precisionen. Den finns i rikt mått hos Desislava Stoeva, en av flera ballerinor som alternerar i den klassiska drömrollen Odette/Odile, det vill säga dubbelrollen som den goda vita och den, förstås onda, svarta svanen. Stoevas pregnans och exakta stil är närmast övermänsklig, men så är hon också en förtrollad svan, och hon förtrollar verkligen. När man ser henne behöver man inte fundera om tonvikten ligger på dramatisk gestaltning eller briljant teknik, de är förenade i en självklar konstnärlig syntes. Vahe Martirosyan har lika stark utstrålning som virtuositet i rollen som trollkarlen och i sin svarta slängkappa signerad Jérome Kaplan (som lyckats göra kostym och mask som på samma gång är teatral och chic) är han en både effektfull och trovärdig Rothbart, med ett stänk av tragik, som en riktig trollkarl bör ha. För en ekvilibristisk tour de force kallas som brukligt Dmitry Zagrebin in och han levererar spiksäkert och elegant i tredje akten.
Men kårdansarna hör också till Drömmen om Svansjöns hjältar eftersom ”svanorna” i denna uppsättning är så infernaliskt samstämda, precisa och sköna att skåda. Dock är drömmen om Svansjön framför allt drömmen om solistrollerna. För många som dansar i kåren och inte som solister kan denna balett vara rena mardrömmen. ”Det mest avskyvärda att dansa”, enligt Parisoperans sujet Veronique Doisneau (Sujets är dansarna som är nummer tre i hierarkin på Parisoperan, först kommer étoiles, alltså stjärnorna, sedan premiers danseurs, så sujets, därefter coryphées, sist quadrilles).
Detta säger hon i ett verk, som bär hennes namn, av koreografen Jérôme Bel som på ett dokumentärt vis bett henne berätta om sitt liv som dansare (finns på Youtube: Veronique Doisneau). Om Svansjön säger hon att varje gång hon medverkat i dess andra akt som kårdansare har hon velat ”skrika högt eller lämna scenen”. Då hör det till saken att just den scenen hon syftar på, som kårdansarna mer eller mindre medverkar i som dekor till solisten, kan upplevas som den vackraste i den klassiska balettens repertoar.
Den gamla ”arbetshästen” Svansjön har drag av både hovbalett, saga och varieté. Pär Isberg har förnyat den inom den klassiska helaftonsbalettens ram och han gör det med den äran, om än lite väl försiktigt.
Under vårsäsongen 2017 ges Drömmen om Svansjön till och med den 2 juni på Kungliga Operan i Stockholm. Den kommer också att turnéra. Libretto: Pär Isberg. Musik: Pjotr Tjajkovskij. Koreografi: Pär Isberg. Vissa avsnitt bygger på originalkoreografi av Lev Ivanov och Marius Petipa. Scenografi: Lars-Åke Thessman. Kostym och mask: Jérome Kaplan. Dirigent: Wolfgang Wengenroth.
Dans och andra konster 