”The eye has to travel” sa Diana Vreeland, redaktören för amerikanska Vogue, och det är inte underligt att tankarna går till New Yorks konst- , mode- och dansscen när man ser en så raffinerad och urban danshappening som Det är inte jag. Igen av koreografen Kenneth Kvarnström, konstnären Jesper Waldersten och kostymskaparna Astrid Olsson och Lee Cotter. Ögat tas med på en resa och ens blick förändras genom detta allkonstverk, som ger både kropp och hjärna en kick.
Kenneth Kvarnströms kreativa utflöde som danschef på Kulturhuset är generöst och stringent på samma gång. Det formstränga och gastkramande dansverket Tre följdes av den frigjorda och associativa uppsättningen av Maratondansen. Och med Det är inte jag. Igen får vi en syntes av flera konstarter, en polyfoni, som framförs med en elegant schwung mot mörksvart botten, både Walderstens och den sene Kvarnströms signum, men ändå genomstrålat av ljus och färg.
Föreställningen öppnar med Waldersten i en akvarieliknande låda målande ”al fresco” mot en glasruta. Färgen går i gråvitt och penseldragen som först bildar något som ser ut som en spermie, förvandlas till en blomma, evolutionen passerar förbi, tills de inre organen hos en vrålande dinosaur tonar fram, eller är det en dam i hårtorken hos frissan? Man kan som publik associera fritt genom föreställningen. Hela verket förefaller ha tillkommit genom ett associativt flöde, ändå har det en ytterst medveten estetisk form.
När det är dansarna Pär Anderssons, Matthew Branhams och Erik Nybergs tur har betraktandet av Walderstens ständigt skiftande måleri gett upphov till ett nytt sätt att iaktta dem. Man nästan ser skeletten. Kvarnström är samtidigt en av de bästa koreograferna för män eftersom han ger dem tillgång till ett större register, som inte är klichéfyllt maskulint. Det svänger så skönt om dansen.
Kostymformgivarna Olsson och Cotter har gått loss bland former och material, och varelser framträder som är mittemellan växt, djur och maskin. Man anar också en mänsklighet långt därinne i tyglagrens mitt. En svartglittrande myrslok , som kunde varit ekiperad av en lössläppt Chanel, visar sig vara en kvadrupelfoting, till hälften lytt, till hälften akrobat, och skimrande gripande gestaltad.
Ljus och ljud är av högsta klass och musikurvalet får en att känna sig intelligent. Detta är ett verk som präglas av både komplexitet och enkelhet, originalitet, autenticitet och inte minst skönhet. Det verkar inte vara särskilt utsålt framöver på Kulturhusets Stadsteaterns lilla scen. Är Stockholm för litet för konst av detta slag? Det borde vara ”Next stop Manhattan” för Kvarnström et al.
Det var inte jag. Igen ges på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm t o m den 19 maj. Medverkande: Pär Andersson, Matthew Branham, Erik Nyberg, Jesper Waldersten. Koreografi och scenografi: Kenneth Kvarnström. Texter och måleri: Jesper Waldersten. Kostymdesign: Astrid Olsson och Lee Cotter. Ljusdesign: Maria Ros Palmklint. Ljud: Lisa Norman.
Dans och andra konster 