Hofesh Shechter är den tredje israeliska koreograf vars verk vi på kort tid kunnat se i Sverige. Först ut var Ohad Naharin, alias Mr Gaga, mannen som sägs ha omdefinierat den samtida dansen, vars livsberättelse visats på bio i filmen Mr Gaga. Tre av hans verk framfördes i ett gästspel av Batsheva Dance Company på Dansens hus i november. I februari hade Half Life premiär på Operan, ett dansverk skapat av Sharon Eyal direkt för Kungliga baletten. Och nyss har alltså den enligt programbladet ”hypade” Hofesh Shechter, numera verksam i Storbritannien, ruskat om danspubliken med Barbarians på Dansens Hus.
Den gemensamma nämnaren är just Batshevakompaniet, Ohad Naharins skapelse och ett av de mest uppburna moderna danskompanierna i världen, som både Sharon Eyal och Hofesh Shechter har sina rötter i. Det finns en hel del likheter i deras koreografier, ett slags hårt drillad, sportig, gymnastisk dans, med drag av rejv- och dansparty. Typiskt nog är foajén i Dansens hus för kvällen omskapad till dansklubb med discorök och dubstepmusik för publikens egen dans efter föreställningen.
Medan många samtida koreografer är minimalistiska i sin utryck och inte skäms för att tråka ut publiken, det verkar snarare ses som en konstnärligt merit, en tradition sedan 1960-talet, går Hofesh Shechter en helt annan väg, den maximala. Det är maximalt med ljussättningseffekter, maximalt med musikaliska uttryck, både barock och elektronisk pop, och maximalt med eklektisk crossover-dans. Enligt en replikväxling som förekommer i föreställningen söker koreografen spänning eller rysning, ”looking for thrill”.
Från de anslående rörliga strålkastarna i kvällens öppningsnummer med ensemblen synkront dansande i vitt med klassicerande armrörelser och strängt allvar till andra avdelningens kött- eller kycklinggulfärgade (beroende på ljussättningen) helkroppstrikåklädda dansare, som med en tilltagande lössläppt och vanvördig inställning dansar loss med groteska anfall och infall, skapas en oförutsägbarhet som är både spännande och oroväckande.
Dansen i sig är ibland både ful och formlös, det ser stundtals ut som om idlaflickor av båda könen går bärsärkagång, men den är hela tiden exekverad med aplomb. Än är koreografin mer än lovligt lös i hullet med ringdans och fjompig publikdialog. Än känns den som ett frontalangrepp av visuellt och auditivt våld, dock av spirituellt slag. Basgången framkallar nära på tarmtömning. Två personer i publiken hastar rätt vad det är skyndsamt ut från salongen.
Visst är Hofesh Shechter hypad i Svensk ordboks betydelse: ”haussa upp på ett överdrivet sätt”. Men han ger oss en thrill av obestämbart slag. Jag känner mig skakad, men inte rörd.
Hofesh Shechter Barbarians på Dansens hus, 10 och 11 mars 2017.
Dans och andra konster 