Scenen är naken, och de två dansarna nästan, underbyxor och behå täcker de mera sexualiserade delarna, och det är tyst. Det är alltså upplagt för samtida dans i typisk förpackning: minsta möjliga scenografi, minsta möjliga kostym och minsta möjliga musik. Det är däremot ett riktigt hårt slit under dryga timmen för de akrobatiska Kimmy Ligtvoet och Steven Michel i Sweat Baby Sweat, ett atletiskt rörelseverk från 2011, som de skapat tillsammans med den belgiske koreografen Jan Martens.
Efter ett tag hörs ett obestämbart brus, ett slags fläktljud, som under föreställningens gång blir starkare och övergår till dunkanden, påminnande om hjärtslag. Parets från början relativt stilla pose där kvinnan stöttar fötterna mot mannens skrev och gungar, pendlar i en balansakt, övergår till en där hon får övertaget och småningom rullar de över till golvet i dubbelkullerbyttor. Så fortsätter det, i böljegång håller de sig fast i varandra, stående, sittande, liggande, mest hon på honom, men senare tvärtom, och det ser ofta ut som ett slags avancerad yoga. Det är slit och kamp, men stundtals också famntag, kramar och ömhet.
Till det mera dramatiska hör en sugande kyss som pågår i en evighet under tiden som paret fortsätter hänga och klänga på varandra. Kyssen transformeras till ett nära nog vampyrbett där det ser ut som han suger livet ur henne. Men evighetsmaskinen, det kämpande paret, återuppstår och så börjar koreografin om från början. Mot slutet skiljs de något åt men deras kroppar pulserar som hjärtmuskulatur där de kryper av och an till en kärleksballad och textfragment hämtade ur poplåtar som visas på en display, t ex: ”It will go on and on”. Och det gör det.
Dansens hus, Stockholm, 24 & 25 februari, 2017: Sweat Baby Sweat. Koreografi: Jan Marten. Av, med och för: Kimmy Ligtvoet, Steven Michel. Videodesign: Paul Sixta, Musikmix: Jaap Van Keulen, Coach: Peter Seynaeve, Produktion: Thomas Roye.
Dans och andra konster 