Skräck och techno

”Och jorden var öde och tom och mörker var över djupet” … och mörkt är det i öppningsscenen av De l’origine, franska för ”uppkomst” eller ”från början” och namnet på det nya dansverk som skapats direkt för Kungliga baletten av Olivier Dubois, som valt att arbeta med endast två av Operans sextiosju dansare, heroiska Jonna Savioja och Gunnlaugur Egilsson, samt några ej namngivna danselever. Ganska länge är det svårt att urskilja vad man ser och vad som sker till dramatisk elektronisk musik, en ljudbild ”som kan upplevas som intensiv” som varningen lyder i programmet. Och det är intensivt, intensivt mystifierande och ångestladdat. Först för att man inte kan uppfatta vad som pågår, sedan för att man försöker tolka det man trots allt lyckas urskilja, man kan inte låta bli, man är ju inte mer än människa. Och till sist för vad man faktiskt ser.

Ljuset som skruvas upp stegvis, flimrar förbi, sänks igen för att åter höjas ger glimtvis vissa nycklar. En varelse som krälar upp och över sig själv visar sig vara två fläckiga människodjur som eventuellt just kopulerat. De befinner sig på en förbränd avskrädeshög, på en fjärran planet eller är det ett berg av svart exkrement? Olivier Dubois ska de närmaste tre åren enligt egen utsago arbeta med att göra dans av Divina Comedia. De l’origine framstår som en förstudie, och då syftar jag inte på Paradiset.

Ibland påminner De l’origines estetik om skräckfilm som skildrar monstruösa livsformers uppkomst (det verkar ibland koka i den svarta sophögen, som i filmen Aliens monsterspad), eller är det ett förött landskap efter en katastrof vi har framför oss?

Jonna Savioja och Gunnlaugur Egilsson blir efterhand alltmer rovdjurslika i sina kattdjursbefläckade trikåer och går med precision lös på de människoliknande former, som det svarta sopberg de befinner sig på, visar sig bestå av. Det är otäckt med kannibalismen men efter en halvtimme i mörkret har man som publik vant sig och tar emot vad som sker. Mot slutet ansluter fler fläckiga varelser. De närmar sig som spindlar tassande över förkolnade lik.

Efter denna dödsdans, och en välbehövlig drink i pausen i första radens cocktailbar, är det dags för rejv. Technomusiken till Sharon Eyals Half Life gör att detta verk paradoxalt nog både svänger och gungar trots att det är hårt kontrollerat och extremt disciplinerat. Även denna koreografi är en urpremiär och skapat för Operabaletten. Basen dunkar, underliven roterar, dansarna är halvnakna eller har hudliknande heltrikåer men precis som i Eyals förra balett på Operan, Bill, är det något kyskt och avsexualiserat över alltihop, trots kroppsligheten.

Kropparna abstraheras och dansarna formeras i grupp som blir till en varelse i sig. Gruppvarelsen ställs mot individen som obönhörligt inordnas i den frenetiskt tuggande rörelsemaskinen som slukar det som kommer i dess väg. Dansgruppen avancerar och retirerar, medan någon av dansarna, alternerande, hela tiden joggar på stället. En bild av existensen och människans, eller individens, ensamhet i universum? Eller är det party, party? Kanske ingen större skillnad.

Trots att det handlar om små rörelsemedel, mycket armar som sveper, sträcks mot skyn, gestikulerar (väldigt frekvent inom samtida dans just nu), men inte några stora hopp, piruetter, eller andra virtuosa medel bortsett från några påklistrade klassicerande stegkombinationer och attityder i slutet som ser malplacerade ut i sammanhanget, är dansarna intensivt närvarande och koncentrerade. Och helt uppslukande att se på. Kungliga baletten framstår som samtida dansare par excellence.

Sedan är det en annan sak att samtida koreografer gärna anonymiserar dansarna eller upplöser deras individuella personligheter; de blir redskap för koreografiska visioner som har karaktär av installation. Men dessa båda dansverk har händelseförlopp, det sker en utveckling i båda. De slutar gudskelov inte som de börjar och även om det i första fallet leder till likskändning och i andra fallet till absurd balettfinal blir man som publik tacksam över att någonting har hänt. I det här fallet något gripande, som inte är så lätt att förklara, och varken de på scenen eller vi i salongen är efteråt exakt desamma som vi var före föreställningen.

En dansinstallation som däremot inte erbjöd något egentligt händelseförlopp eller utveckling var portugisiska Tânia Carvalhos Weaving Chaos som gavs på Dansens hus samma helg. Den bygger på Homeros Odysséen men det är inte helt lätt att se kopplingen. Anslaget är teatralt och påminner om mimteater. En ensam clownsminkad skådespelare gör entré och söker efter något på scenen, oklart vad, och snart får han sällskap av en grupp, komedianter kanske, i terrakottafärgade slöjor, negligéer, tutuer, ballongbyxor, genomskinligt tyg av diverse slag. En i ensemblen fick dock vara utan en tråd. Med ett märkligt rörelsespråk präglat av balettimprovisation intar de olika melodramatiska poser. Och det hela är verkligen något kaosartat.

Till en bärnstensfärgad ljussättning, som stundtals är klärobskyrt vacker , och en elektronisk musik som pendlar mellan gnissel, spökljud, rassel och jämmer, storm, åska och maskingevär, upprepas samma grundidé: en individ ställs mot en vilt fäktande grupp som uttrycker eruptiva känslor. Det blir tröttsamt i sin våldsamma monotoni och den stora gåtan är vad det har med Odysseus att göra.

Kungliga Operan

De l’origine. Koreografi, scenografi, kostym och mask: Olivier Dubois. Ljus: Emmanuel Gary. Musik: Francois Caffenne. Koreografiassistent: Karine Girard.Medverkande: Jonna Savioja, Gunnlaugur Egilsson, elever från Kungliga Svenska Balettskolan.

Half Life. Koreografi, scenografi, kostym och mask: Sharon Eyal, Gai Behar. Musik: Ori Lichtik. Ljus: Alon Cohen. Koreografi- och kostymassistent: Rebecca Hytting. Medverkande: Clyde Emmanuel Archer, Sarah-Jane Brodbeck, Frida Hambraeus, Daria Ivanova, Dawid Kupinski, Nacho Lopez, Ross Martinson, Johnny McMillan, Daniel Norgren-Jensen, Emily Slawski, Lea Ved, Amanda Åkesson, AdiLiJiang Abudureheman.

Föreställningen ges fram till 17 mars 2017.

Dansens hus

Weaving Chaos. Regi & koreografi: Tânia Carvalho. Regisassistent: Pietro Romani. Kostym: Aleksandar Protic. Ljusdesign: Zeca Iglesias. Ljusscenografi: Jorge Santos. Musik: Ulrich Estreich. Foto: Margida Dias. Dansare: André Santos, Bruno Senune, Cláudio Vieira, Goncalo Ferreira de Almeida, Jácome Filipe, Leonor Hipólito, Leonor Keil, Luis Guerra, Luis Marrafa, Luiz Antunes, Maira Joao Rodrigues, Marta Cerqueira.

Föreställningen gavs på Dansens hus den 16 och 17 februari 2017.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s