Shakespeare i sneakers

En av den samtida dansens absoluta toppkoreografer är belgiska Anne Teresa de Keersmaeker som debuterade med verket Asch 1980. I snart fyrtio år har hon alltså skapat koreografier och vid det här laget har hon blivit rätt sparsmakad i sina uttryck, som konstnärer och artister brukar bli med åren. Golden Hours, ett slags dansad dialog med Shakespeares repliker ur Som ni behagar, ges nu på Dansens hus. Den är inte särskilt behagfull; den känns rätt asketisk och sval trots all dess gestikulerande action.

Gester, illustrativa rörelser och åtbörder, ibland på gränsen till teckenspråk, är en trend i samtida dans och i detta verk förekommer de rikligt i två timmar (den ursprungliga versionen varade två timmar och fyrtio minuter). Det är svårt att som publik inte försöka dechiffrera rörelsespråket, inte minst uppmuntras denna mänskligt inneboende tendens eftersom texter ur Shakespeares pjäs samtidigt projiceras på scenens fond. Men det blir något av ett kärt besvär förgäves.

Och det är inte lätt ens för en ”dansikon” som de Keersmaeker att motsvara Shakespeares poesi och geni. Koreografin når inte riktigt upp till hans nivå, men det verkar inte heller vara ambitionen. Föreställningen har växt fram tillsammans med dansarna och den har ett improvisatoriskt drag som är till men för rörelsematerialets variation. Det blir lite enformigt med ständiga konflikter, dueller, små solon som trappas upp och upplöses och sedan börjar om och inte leder till tydliga dramatiska vändningar.

Men öppningen är anslående och underbar i all sin enkelhet. I samlad tropp närmar sig dansarna, som ser ut som hipsters, i träningskläder och olikfärgade sneakers (och ja, en stickad mössa förekommer), i slow motion till Brian Enos låt Golden Hours i en lång sekvens. Det är fascinerande, man får tid att ta in dansarna och det finns en skönhet i det avskalade.

Någon som också fascinerar föreställningen igenom är dansaren Aron Blom, som med sitt lockiga hårsvall ser precis ut som Albrecht Dürer gjorde i sitt självporträtt från år 1500. Hans hår, som är ett viktigt element i föreställningen, bildar en länk till Shakespeare och hans queera pjäs med könsöverskridande och förbytta identiteter, även om den skrevs 99 år efter att Dürer målade sitt porträtt.

Inom den samtida dansen är det koreografen som lyfts fram och dansarna förblir ofta anonyma, också i recensioner. Ett skäl är att det är svårt att ta reda på vem som är vem i en föreställning, eftersom dansare sällan presenteras på ett prominent sätt i text och bild. Det är hög tid för ett skifte i takt med att många föreställningar just nu skapas som ett teamwork, på gott och ont. Dansarnas personligheter kan blomma men koreografin förlorar i form och fantasi.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s