La di da

La La Land är så gammaldags att det känns som att förflyttas till 1950-talet och man blir förvånad när det råkar ringa i en mobiltelefon eller när en cafégäst klagar på en bulle som inte är glutenfri. Det är väl ungefär det som är samtida i detta lallande land, resten är helt och hållet pastisch. Eller nej förresten, dansen och sången är ingen pastisch, den är rätt mycket sämre än den var i de technicolormusikaler som MGM gjorde på 40- och 50-talen. Skådespeleriet är kanske snäppet bättre, men bara snäppet.

Visst kan det valhänta ha en viss charm och Emma Stones och Ryan Goslings dans och sång är inte helt oäven, ett av deras steppnummer är ganska intagande men man undrar varför regissören Damien Chazell (Whiplash) och producenterna valt bort dansen och sången när de gör en ny musikal. Det finns i dag så många exceptionella dansare och sångare i fler former, färger, stilar och tonarter än någonsin, talangen är explosiv just nu. I rättvisans namn förekommer det proffsig dans i ett par ensemblenummer även i La la Land men den får man se väldigt lite av. I stället börjar kameran dansa, ett grepp man fick nog av redan i Baz Luhrmanns Moulin Rouge. Och visst klarade sig Meryl Streep och Pierce Brosnan hyfsat bra i Mamma Mia!, men det är tråkigt om just de satt en ny standard för filmmusikalsång.

Det lyfter liksom aldrig i La la land, förhöjningen uteblir, det som är musikalens raison d’être. Fast är det det som musikalhatarna kallar ”tönt”? I en artikel i DN härförleden förklarades att musikaler inte är coolt, de är för töntar, och visst Singing in the rain, Cabaret eller Milos Formans Hair är inte direkt coola, men de är geniala. Det är bra töntigt att döma ut en genre som omfattar sådana filmpärlor.

Filmskaparna verkar medvetna om att det saknas ”show stoppers” och lägger i stället in fyrverkerier, poolpartyn och en stjärnhimmel dit huvudpersonerna förs upp i ganska medioker digitalteknik, i brist på koreografisk fantasi.

Det mesta i La la Land är fejk, inte ens Cinemascope-loggan i filmens förtexter är äkta, den är handritad och uppenbarligen en av filmens många nostalgiska blinkningar. I brist på Technicolor, en färgprocess som blev för dyr (den sista riktiga Technicolorfilmen lär vara Gudfadern II, 1974), kombinerar man gärna rött med gult, men det blir mest grällt.

Vad den handlar om? Tja, girl meets boy i Hollywood, men inte ens det kan man riktigt tro på. De verkar aldrig riktigt gilla varandra detta kärlekspar, hon aspirerande filmstjärna han tillbakablickande jazzmusiker, det är något lågaffektivt över deras relation och hela filmen. Coolt kanske, men tråkigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s