Identitet på Dansens hus och Dansmuseet

Nya Cullbergbaletten har blivit så avant garde som ett tidigare mainstream-danskompani kan bli och då får man som publik vara beredd på att bli både upplivad och dyster till sinnes. Svensk-holländske koreografen Jefta van Dinther befriar dansen från dans och letar sig tillbaka till civilisationens början, eller är det slutet? Protagonist heter nya verket som nyss getts på Dansens hus. Det tar oss från Berlinsk klubbkultur till Apornas planet på en timme och är fascinerande tittskåpsteater i experimentell form.

”Somethings gotta change” sjunger inledningsvis nya stjärnskottet Elias (inspelad) med sin sammansatta röst, pendlande mellan bas och falsett, och i styckets början befinner vi oss på en utlevande urban plats där dansarnas rörelsemönster och grupperingar ger associationer till både SM-sex och religiös ikonografi. Men sinnliga orgier och andlig extas verkar ligga nära varandra.

Den långsamt men ständigt skiftande koreografin har något kalejdoskopiskt över sig och går först omärkligt sedan abrupt över i kontrasterande kvaliteter: det böljande organiska och lustbetonade glider över i bestialiteter och djurliknande hjordbeteenden för att sedan förändras till mekaniska aktiviteter av arbetskaraktär.

Livligt gestikulerande armar verkar vara en trend inom samtida dans och här är fäktandet med armarna så intensivt att det påminner om teckenspråk.

Den självbiografi som Protagonist är enligt programhäftet, har drag av civilisationskritik och resan vi är med om tar oss bakåt till ett tidigare mänskligt utvecklingsstadium. Dansarna förvandlas till om inte apor så till cromagnon eller neanderthalare och i takt med att de tar av sig kläderna till ett helnaket tillstånd avskalas de också sin komplexitet, de blir till enklare varelser som svingar i scenografins rörställningar, kliar sig och lufsar omkring.

Jefta van Dinther som växt upp i en kristet präglad miljö, hans föräldrar var missionärer, söker en annan gemenskap än religionens, ett slags utlevande profan panteism där identiteten uppgår i nuet, naturen och kollektivet.

Verkets mäktigt poppiga och mångsidiga början genomgår en ”revolution” (Elias sjunger översinnligt vackert ”Let’s start a revolution … How beautiful it is …”) som landar i något mycket enklare och också tråkigare. Ett slags identitetslöshet.

På Dansmuseet har samtidigt visats Donde Mis Ojos Te Vean, (Där mina ögon ser dig), som är en koreografidebut av Fredrik Quiñones, som har en bakgrund inom bland annat det som kallas urbana stilar, Voguing, Waacking och House. Det finns spår av alla tre skolorna i detta verk som ”undersöker uttryck och rörelser fria från könsidentitet. Ett verk som vrider på könsroller och vänder världen upp och ner”.

Stycket inleds med ett solo med Ida ”Inxi” Holmlund med liknande bakgrund som koreografen med tillägg av stilarna Hiphop och Popping. Alla dessa stilar har sina utmärkande drag men flyter också in i varandra. Precis som könsidentiteter kan göra.

Holmlund har en böjlig rygg, av närmast gummiartistkaraktär, och hon excellerar också i robotartade rörelser med skicklig isolering av olika kroppsdelar.

Så gör Fredrik Quiñones entré och han gör det på ett mycket fartfyllt ”manligt” vis, med hopp och snurrar och sparkar. Det är inte så lätt att tänka bort att man ser en kvinna och man framför sig. Särskilt inte som dessa båda dansare i sina kroppar är så kontrastrika, han lång, smal och kantig och hon kort och rundad.

Fredrik Quiñonens lyckas inte ”vända världen upp och ner” men ju längre dansen fortskrider uppgår de båda dansarna mer och mer i varandras olika stilar och förenas i en läcker voguing-inspirerad (eller är det waacking?) duo. De dansar!

Protagonist gjord av en etablerad och hyllad koreograf och Donde Mis Ojos Te Vean av en debuterande, har när det gäller själva koreografin inte mycket gemensamt. Den erfarne koreografen behöver inte lika många steg för att uttrycka sig och är nära att negera dansen medan debutanten vill excellera i stegkombinationer (något som ligger i streetstilarnas natur) och visa det mesta han kan. Båda undersöker identitet från olika utgångspunkter och slutar i ett slags upplösning av identiteten som hos van Dinther påminner om individualitetens utplåning och hos Quiñones ett energiskt uppgående i varandra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s