Rum för väntande

Det börjar med fågelläten, åskmuller och grusgångsknaster. En röst säger ”Come back to see us”. Och en skjutdörr stängs.

I ett klaustrofobiskt rum med mörkboaserade väggar och blå heltäckningsmatta, ett rum som skulle kunna vara en utrymd gillestuga från 1960-talet hos bättre bemedlade, befinner sig sju män av okänd anledning. De verkar vänta på något och under tiden minglar de runt, promenerar, snurrar, hoppar, ja, dansar på ett ofta knyckigt, kramp- och kampsportartat sätt.

Den hyllade och prisbelönta koreografen Ina Christel Johannessen ägnar sig i Come back to see us på Kulturhuset Stadsteatern åt något som kan beskrivas som maskulinitetsstudier. Stäng in sju män i ett garage, eller gillestuga, och se vad som händer. Det händer dock inte så mycket dramaturgiskt, men desto mer i koreografin även om den, trots en hel del variation, har lite för mycket av improviserad karaktär för att bli riktigt intressant.

Männen jagar av och till varandra, men här är ingen rå aggression eller uttalat våld, ej heller homosex. När de intresserar sig för varandras kroppar, främst i ett pas de deux, påminner det om en läkarundersökning, om än inte av legitimerat slag. Ibland har männen något djuriskt över sig, ibland är de kyligt distanserade. Ibland ser det ut som om en kvinnlig koreograf lekte med män. Män som får pröva både horribla clownmasker och vita skjortor och solglasögon, också det som en lek, en allvarlig lek.

Precis som männen i rummet på scenen försätts man i ett väntande tillstånd i salongen och när de efter en ganska lång stund dansat var för sig, i par, eller i smågrupper där de klättrat upp och ner på varandra, förenas i en unison gruppdans känns det som en förlösning. Ögat har tröttnat på det fragmentiserade och längtar efter helhet.

Både ljuddesignen, av Hugo Therkelson (medverkar på scenen med mikrofon och apparatur, vilket skapar distans till skeendet), och ljussättningen, av Chrisander Brun, är varierad, associationsrik, vacker och spännande. Vi kan ana ljud av vågors brus, trädens sus, en långsam tandläkarborr till blinkande ljus (mild tortyr?), barnröster, en gnisslande karusell.

Det är lätt att som betraktare tolka in världen utanför detta rum för väntande. Här kan man tycka sig se ensamkommande flyktingar som fösts ihop och väntar vid en dörr som ömsom skjuts igen och isär. Vid ett par tillfällen öppnar männen dörren och bara skriker rakt ut i det tomma svarta hålet framför dem.

 Come back to see us ges på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm till och med 11 december 2016. Koreografi: Ina Christel Johannesson. Kostym: Kathrine Tolo. Ljus: Chrisander Brun. Ljud: Hugo Therkelson. Medverkande: Pär Andersson, Anton Borgström, David Nondorf, Erik Nyberg, Piotr Giro, Matthew Branham, Hugo Therkelson.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s