Ponte Molle och Bill: Drömvärldar

Romantisk 1800-talsbalett är lika dansk som fint porslin, folkhögskolor och Tivoli. Företeelserna har sina rötter och förekommer på andra håll i världen men ingen annanstans har de utvecklats till den behagfullhet och (alltför?) goda smak som de har i Danmark. Bakom den danska baletten står Auguste Bournonville (1805-1879), fransk-svensk dansk (född i Danmark, fadern fransman, modern svenska) som grundlade den stil som fått hans namn. Han lärdes först upp av sin pappa Antoine, kunglig dansare i Sverige, som valde att flytta till Danmark efter mordet på Gustav III, och sedan på Operan i Paris. Den virtuosa teknik Auguste tränades i där plus faderns mer måttfulla klassicism kombinerade han till något eget.

Bournonvillestilen är atletisk men behärskad, precis men lätt, värdig och säker och har också gott humör dock inte alltför uppsluppen. Det blir i stället publiken när den ena briljanta dansen följer på den andra. Det ser ut som dansarna älskar att dansa i Ponte Molle, som nyss haft premiär på Operan som en del i föreställningen Distinktion, och det älskar vi i salongen, för då förs vi med in i dansens virvlar. Och hos Bournonvillle är det inte prinsar, prinsessor eller svanar som dansar, det är konstnärer, damer och herrar, värdshusvärdar, soldater, fiskare och annat vanligt folk precis som vi själva.

Baletten Ponte Molle, namnet är taget från en bro i Rom, skapades av Bournonville på 1860-talet. Sista gången den framfördes var 1911 och sedan glömdes den bort. Dinna Bjørn, ballerina och koreograf, som praktiskt taget växt upp på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och andats in teaterdammet från förrförra seklet, var ett dansarbarn precis som sin far, och ärvde efter honom en låda med gamla dokument (om man nu ska tro på denna anekdot som låter som hämtad från en gammal stumfilm). Det visade sig vara Bournonvilles notation av Ponte Molle från 1866. Bournonville hade sitt eget svårtydda och ofullständiga notationssystem, armföring och mellansteg var så självklara för Bournonville att de inte skrevs ner. Det är heller inget försök till rekonstruktion av baletten som den exakt såg ut i original som nu framförs över 100 år senare. I stället är det med Dinna Bjørns ord en kärleksfull och respektfull tolkning, med hänsyn tagen till dagens smak och dansteknik, som hon gjort tillsammans med Frank Andersen, tidigare balettchef i Stockholm och Köpenhamn, också han fostrad i köpenhamsk Bournonvilletradition.

Baletten utspelas i en konstnärskoloni i Italien, och Bournonville var själv sex månader i Neapel och Rom, en vistelse som blev en stor inspirationskälla för honom. Det som känns främmande är den pantomimiska första akten som innehåller väldigt mycket gester och åtbörder som för oss i dag påminner om stumfilm (igen!), vilket man också betonar i uppsättningen genom att göra en inramning med typiska stumfilmstablåer. Bournonville var gammalmodig redan i mitten av 1800-talet, många i publiken passade dåförtiden på att ta kafferast under de pantomimiska akterna. Men efter denna gestikulerande akt, som utspelas i en konstnärsateljé, vars handling inte är kristallklar (det kan vara både tråkigt och obegripligt att läsa libretton i programblad) kommer så den andra akten full av dansglädje, bravur och till och med en viss lössläppthet. Uppvisningsdanserna avlöser varandra i denna ”svarta akt”; originellt nog har Marie í Dali som skapat scenografi och kostym klätt ensemblen i svart vilket kontrasterar mot lättheten i anslaget. Det förtar möjligen något av fluffigheten i detta dansbakverk men ger å andra sidan lite stadga åt bottnen. Kanske är kostymen som är utstyrd med de italienska färgerna grönt, rött och vitt inspirerad av Italiens enande som i princip var fullbordat på 1860-talet?

Bournonvillestilen har gett dansarna ny energi och vitalitet och det var längesedan som jag såg Stockholmsoperans dansare se så säkra ut i en klassisk balett. ”Ballet is only good when it’s great” sa danskritikern Arlene Croce och det är det som är så diaboliskt med balett, är den inte fantastisk är den är inte bra, men den här balettens andra akt kan bli just ”great” vad gäller framförandet, när premiärnerverna rätats ut.

Nathalie Nordquist verkar stortrivas och kommer här äntligen till sin rätt som hon inte riktigt gjort på länge, Dmitry Zagrebin är som vanligt den virtuosa dansmaskinen som alltid levererar, Dawid Kupinski är typecastad och perfekt som romantisk dansk konstnär, Andrey Leonovitsh gör en magisk Pierrot som ger en välbehövlig avvikelse i det dansk-italienska gemytet, Vahe Martirosyan är ståtligt maskulin och elegant exakt, för att nämna några som drar det tyngsta lasset i en helhet som är ovanligt jämnbra.

Drömmen om Italien verkar universell, varje land och kontintent har sitt ”södern” med egenskaper som folk norröver sägs sakna: värme, vitalitet, spontanitet och sensualitet. En helt annan drömvärld tonar fram i denna balettkvälls andra del, Bill, av den israeliska koreografen Sharon Eyal. Visst är den distinkt annorlunda, kontrasten kan på sätt och vis inte vara större, men det finns också beröringspunkter. På samma sätt som Bournonville skapade en egen stil och teknik som varje dansare hade möjlighet att personligt tolka, har Eyal påverkats av en dansfilosofi och träningssystem som skapats av Ohad Naharin, ledare för Batsheva, ett av världens hetaste danskompanier, och som just nu kan ses på bio i filmen Mr Gaga. Träningssystemet eller dansspråket, heter som filmen Gaga och handlar bl.a. om att dansaren ”ska söka sig fram i sin egen kropp och frilägga kvaliteter som inte kommit fram tidigare”.

I Bill rör sig dansarna i en mystisk dimhöljd värld och trots att många rörelser i koreografin utgår från underlivet, är det en koreografi som är nästan lika kysk som Bournonvilles. Dansarna har heltäckande vitrosa trikåer och de ser ut som de vore nakna men utan bröstvårtor och kön. Här förekommer lika många gester och åtbörder som i Ponte Molle, men det är inte gester som är illustrativa eller refererar till en verklighet eller för handlingen framåt.

Det är som om utforskandet av kroppen i dansspråket Gaga har utvidgats till ett utforskande i rummet och världen, som framstår som ny och okänd. Några av dansarna bär också på en liten ryggsäck, vilket kan behövas när man är på utfärd, en utfärd i ett individualistiskt universum där alla rör sig var för sig, så olikt ett Italien från förr.

Beroende på läggning och personlighet, estetiska preferenser och erfarenhet av dans kan man uppleva antingen den italienska tarantellan hos Bournonville som befriande eller Bill som en frisk fläkt efter den klassiska stegdrillen. Men det behöver inte vara antingen eller. Man kan välja både och det får man i rikt mått denna givande och överdådiga kväll på Operan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s