Svärta och smärta

Bintou Dembelés hiphopstil är ingen cool, urban uppvisningsdans. Den är ingen ”stil”, den är smärta, svärta, sorg, desperation, hugg och slag. Här finns mest bara mörker, ljuset faller in i någon enstaka spricka. Det är defintivt inte ”underhållande”, det är något som bara måste komma till uttryck. Och det känns som att själv få ett hugg och ett slag, eller en insikt.

Bintou Dembelés solon interfolieras av solon av Anna-Maire Van alias ”Nach” vars stil är ”krump”, en tuffare form av hiphop, med fotstampningar och intrikata isoleringar av särskilt bålen och armarna. ”Nach” har en mer suverän attityd som bildar kontrast till Dembelés innerlighet och förtvivlan. Det som förenar de båda dansarna är förmågan att framställa det förvridna och samtidigt uppvisa sällsamt dansanta armrörelser och bokstavlig fingertoppskänsla.

Till alla de ända in i inälvorna stormande, men också sofistikerade, känslor som kommer till uttryck framförs en lika känslig musik. Charlène Andjembé sjunger sorgesånger och klagovisor mjukt och nästan tröstande och musikern Charles Amblard höjer temperaturen och för oss framåt i handlingen.

Föreställningen inramas av en föreläsning om Black Women’s Bodies & The White Gaze med Victoria Kawesa, antirasistisk talesperson för Fi. Och i programbladet står att Dembelés vill skapa dans om berättelser som osynliggjorts, att hon utforskar det förflutna genom olika lager, därav titeln S/T/R/A/T/E/S av ”stratum” (lager/skikt).

Jag brukar värja mig för att styras i min tolkning och upplevelse av dans men här tycker jag att informationen i programbladet (föreläsningen hade jag ingen möjlighet att gå på) förhöjer upplevelsen av dansverket. En koreografi som jag annars hade tolkat mer universellt, om egentligen allmänmänskliga villkor och relationer, framstår som specifikt om svarta kvinnors gömda och glömda upplevelser och berättelser. Samtidigt gör informationen mig mer till en betraktare och inte till en medagerande.

Men så kommer slutet. Där Bintou Dembélé dansar fram en desperat önskan att få riva av sig ytan, huden, lagret, skiktet. Hela vårt förflutna som vi bär med oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s