Livets långdans

Maratondansen, Horace Mccoys hårdkokta och förtvivlade historia från depressionstidens USA då folk var beredda att dansa sig till nära döden för ett mål mat och husrum, har Kenneth Kvarnström tillsammans med en mångsidig ensemble förvandlat till en teaterupplevelse av sällsam skönhet och variation.

Kvarnström, en av våra främsta koreografer, visar sig också vara en regissör av rang. Han för oss bort från det fängelse den traditionella teaternaturalismen förvånansvärt ofta fortfarande försätter oss i, och släpper ut oss på den samtida scenkonstens vida vidder. Han andas fritt och det får han publiken också att göra. Vi tillåts till och med att tänka fritt och ha roligt under tiden.

Handlingen placeras i ett här och nu: de medverkande tävlar om ett fast jobb på Stockholms Stadsteater, ett av 137 fasta kontrakt som finns i Sverige för skådespelare. Och vad är vi i dag inte beredda att göra för en anställning?

Temat är allmängiltigt, aktuellt och allvarligt men hanteras spirituellt och infallsrikt. Det är inte en historia som berättas, och det är inte heller Horace Mccoys roman, They Shoot Horses, Don’t They från 1930, som gestaltas på scenen. Faktum är att de enda uttråkande scenerna är de som handlar om Gloria och Robert från romanförlagan. Då förs man tillbaka till den konventionella teatern, och har man väl fått smak på något annat vill man inte dit.

Förhållningssättet är fritt och associativt, det är inte fråga om klassisk dramaturgi, snarare ett postdramatiskt splittrat flöde koreografiskt iscensatt till finsk tango, Disco Inferno, Arvo Pärt, The Temptations med flera. Dansförebilder hämtas från bl.a. Pina Bausch som i ett suveränt inslag, genialt koreograferat så att skådespelarna framstår som rena rama dansare, föräras en ”hommage”. Ett Bollywoodnummer är nästan underbart, och kommer att bli det när alla medverkande lärt sig koreografin, även de som står längst bak på scenen.

Skådespelarna är distinkta personligheter som ändå lyckas uppgå i den kollektiva dansen. Gunilla Röör blir bara friare och friare i sitt skådespeleri men med disciplin. Robert Fux har en sällsam förmåga att framställa despoti på ett mansmjukt provocerande sätt. Françoise Fournier, ensemblens enda dansare, framför ett kort men mäktigt solo, ett precist koreografiskt miniatyrverk. Mina Azarian, Ulf Eklund, Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Anders Johannisson, Jan Mybrand, Odile Nunes, Per Sandberg, Eva Stenson, Philip Zandén, alla framställer de individuella människoöden med sina kroppar och röster.

Detta existentiella och tragiska spel om vår längtan att ingå i ett ekorrhjul trots att det tar död på oss är märkligt njutbart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s