Stockholm 59° North är ingen buskablyg dansensemble direkt. I programmet till föreställningen på Stockholms parkteater presenterar de sig som ”Sveriges främsta dansare”, från ”de bästa skolorna i världen” som har ”vunnit de största danspriserna”. Det må så vara men koreografierna i denna föreställning når i så fall inte upp till dansarnas nivå.
Varje gång man går på en dansföreställning hoppas man på något nytt, med betoning på något för man vet ju att så väldigt mycket nytt ej finns under solen. Denna gång blev det knappt något något, inte ens Jerôme Marchands bananer i det avslutande verket kan betraktas som nya. Bananer har medverkat på dansscenen sedan Josephine Bakers dagar omkring 1925, och vegetabilierna har flitigt förekommit i populärkulturen genom åren.
Det första stycket av Joakim Stephenson har en titel på franska, Sans Sable, vilket betyder utan sand. En något förbryllande titel men koreografin bygger på en dansfilm, också av Stephenson, som heter Sand. Jag tänker mig att den dansades i sand, och jag kan också tänka mig att den blev sällsamt vacker genom sanden, att rörelserna uppstod och förankrades i sandens motstånd. Men Sans Sable saknar inte bara sand. Man saknar en motivering till skeendet. Var är de, vad gör de, vad vill de? De två manliga dansarna, iklädda kråsskjortor och kostym, och de två kvinnliga, i modemedvetet skurna linnekjolar (har de varit på fest och bara hamnat någonstans, gått vilse i ingen mans land?) börjar uppställda på rad med avstånd mellan sig, och det är också så de slutar, vilket tyvärr är ett alltför vanligt grepp i dansens värld. Då kan man få för sig att det egentligen inte hänt särskilt mycket under de tjugofem minuter som gått mellan öppning och slutscen trots att de fyra dansat i olika konstellationer, där de kämpat med och mot varandra, närmat sig och tagit avstånd, dansat långdans tillsammans, och var och en för sig, och hela tiden med ett väldigt allvar som det är svårt att bli klok på.
Hur många dansöser har man inte sett dansa i stora herrskjortor, bara ben och tåskor? Är det en arketypisk flickkvinna, en sexuell fetisch med androgyna drag som materialiseras? I One, ett verk av Annabelle Lopez-Ochoa, framför Minji Nam och Dawid Kupinski ett pas de deux som man tycker sig ha sett förut. Jag får associationer till Cyd Charisse under filmmusikalernas guldålder i 1950-talets Hollywood. Eller är det Roland Petit och Zizi Jeanmaire som repeterar för en show på Casino de Paris 1970-någonting? Man blir bländad av Nams och Kupinskis utstrålning och det börjar lovande med ett diaboliskt anslag och hade kunnat bli hur kul som helst, men inte heller denna koreografi utvecklas till något annat än vad den var från början.
Om de två första dansstyckena är ett slags i grunden neoklassiska stycken i modern inramning eller tvärtom: moderna stycken med neoklassiska drag, som båda känns lite ofullbordade eller oförlösta, har Jerôme Marchand med det sista stycket Serious refrain skapat en popdanshappening som tar ut svängarna med drag av karneval och totalteater. Han har bildligt slitit bananerna av Josephine Bakers midja och i stället vanvördigt kastat ut dem på scenen där de bildar en ram runt dansarna. En speakertext på engelska talar om att svenskar låter som de talar med bananer i munnen, sedan talas det om danskar och danska härmas, det är alltså fråga om humor på buskisnivå men det hela utspelas ju också på en parkteater. Ramverket med bananer, ironi och humor är inte jätteroligt, det är bara lite smålustigt, och det verkar som man inte vet riktigt vad man ska göra med alla bananerna mer än att börja mumsa på dem. I stället har dansen och särskilt musiken här ett sug (Marchand har också komponerat musiken) som inte heller det utnyttjas till fullo . Vilket är synd på så rara dansare.
Dans och andra konster 