Akrobatik på äldreboende

Vi blir allt äldre och kroppsligt friskare men också mer dementa. På den samtida dansscenen skildras allt oftare också åldrandet. Det kan vara äldre dansare som får visa att de fortfarande förmår beröra och gripa, men kanske inte hoppa och snurra som förr. Eller så skildrar koreografin detta att vara gammal, vilket inte alltid är särskilt roligt. Och inte särskilt publikdragande heller. Det är halvfullt i Dansens Hus salong av en till största delen ålderstigen publik, som kanske bussats till det belgiska danskompaniets Peeping Toms Vader (flamländska för Fader). I vilket fall ser jag en buss som väntar utanför teatern efter föreställningens slut. Hoppas de något äldre haft en rolig kväll, men jag hoppas inte att de känt igen sig. I så fall är den ålderdom som väntar framför allt förnedrande.

Vader utspelas i ett äldreboendes gigantiska besöksrum, som påminner om ett opersonligt konferenshotell med scen och matbord och piano. Här får vi följa en gammal mans vedermödor med sin likaledes grånade son, sina medintagna och personalen som visar sig bestå av kautschukartister, eller om man ska använda det riktigare fackuttrycket: kontortionister. Det är en term som syftar på akrobater som gör häpnadsväckande bakåt- eller framåtböjningar med kroppen. Merparten av föreställningens koreografiska delar består av akrobatiska övningar i den mer lealösa och halsbrytande genren, med artister som vänder ut och in på sig själva. I stark kontrast till de åldrade amatörerna, lokalt värvade, som har mer blygsamma uppgifter som att sopa golvet eller äta soppa. Och i kontrast till skådespelaren Jef Stevens som spelar åldringen som står i centrum för händelserna.

Händelser som präglas av en lätt bestialisk meningslöshet. Vi får vara med om den gamles stressade son, som har tid för sin far i högst en halvtimme, innan han själv blir närmast tvångsintagen och rätt vad det är blöjbytt. Vi får vara med om ett myggbettsutbrott, eller är det loppor? Och alla får klåda. Varpå den stora desinfektionen vidtar. Det spelas också ”Feelings” på piano. Och det är också åtskilliga sångnummer från äldreboendets scen som präglas av en absurd komik. I en tablå dansar gamlingarna ömt tryckare med varandra. Och som sagt, det serveras soppa, enbart soppa.

Den samtida dansen präglas i hög utsträckning av föreställningar som påminner om installationer eller levande tablåer där den miljö som byggts upp fungerar som ett slags koncept och där själva ”dansen”, i den mån det man vanligtvis menar med dans förekommer, har en underordnad betydelse och repetitiv karaktär. Det präglar Vader en hel del. Mer borde man kunna få ut av åldrandets fantasier och fasor. Det hela känns lite gammalt hur samtida det än är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s