Kungliga baletten håller på att komma ikapp samtiden. Tjugoåtta år efter tillkomsten fick Mats Eks Svansjön sin premiär på Stockholmsoperan i oktober förra året. Nu är det dags för Sasha Waltz Körper som skapades för femton år sedan och som sedan dess fått klassikerstatus. År 2000 hade den premiär i Berlin, efter att ha utprövats på stadens då nyuppförda Judiska museum. Nu utspelas den alltså i Stockholms oscarianska Operahus bland guldornament och röd sammet. Det känns helt rätt. Inte minst för att man med spänning ser fram emot nästa steg i balettchefen Johannes Öhmans vitala och varierade repertoar.
Körper, kropp på svenska, är mer som en installation, eller som koreografen själv kallar den ”levande tablåer”, än en dansföreställning, och nog är den levande. Den myllrar av liv, kroppar, infall och idéer, nästan oupphörligt intressanta att betrakta, och av larm, buller och ljud från stad och land.
Det finns mycket man kan göra med sin kropp vilket Körper effektivt demonstrerar. Man kan sälja diverse organ till exempel, som i en av tablåerna. I samma scen hälls också kroppsvätskor ut på illusoriskt vis. Kroppsligheten i detta verk är mycket konkret, och kroppar både värderas, vägs, mäts och töms.
Men för att börja från början så har vi en stor vägg som dominerar scenrummet, inspirerad av Berlinmuren, framför oss. Och i en av de första tablåerna klättrar och trampar människor i och genom en öppning i denna vägg, på och om varandra. Man behöver inte ha läst i programmet att Sasha Waltz påverkades av den klaustrofobiska utställningsarkitekturen på Berlins Judiska museum för att associera till förintelsen. Men man kan också associera till målningar av Hieronymus Bosch till exempel. Eller människans nakna historia, från Adam och Eva och framåt. Det är förstås upp till var och en och den främsta behållningen av detta konceptverk är att det är öppet för oändligt många tolkningar. Körper är en bred fresk, en exposé över kroppslighet, fast märkligt nog ganska osexig. Den är närmast kysk trots att dansarna till största delen är halv- och någon gång helnakna.
Kallt kysk och hårdhänt. Det förekommer ordentliga nappatag. Här och var känns koreografin lite småelak med sina hårda nypor i dansarnas skinn. Men övergrepp i både liten och stor skala tillhör kroppens domän och historia. Andra återkommande inslag är när dansarna berättar om sina vardagsrutiner, som tandborstning och öronpetning, och talar om ett visst kroppsorgan medan de pekar på ett annat.
Sasha Waltz är inte snål med idéer och man tar tacksamt emot kentaurliknande varelser sammansatta av två dansare vända åt olika håll som formar nya häpnadsväckande kombinationer av ben och överkroppar, eller mångarmat eleganta uppenbarelser, likt indiska gudar, som dansar med porslinstallrikar i händerna. Föreställningens ljudackompanjemang är suggestivt och omväxlande urbant och lantligt med skrammel, slammer, bräkanden och var det koskällor?
En annan tablå har ett mera splittrat och kaotiskt anslag där någon ägnar sig åt farligheter som skidåkning utför 180-gradigt stup (på riktigt men med säkerhetsanordning) och en annan åt självdestruktiv rökning av farliga substanser. Sedan rullar det vidare, också bokstavligt, med kroppar i rullning på golvet en masse.
När det till sist (och den en och en halv timme långa akten känns väl lång mot slutet) uppstår små scener av nästan ömhet och en viss sensuell andakt, till dragspelsmusik, inser man att föreställningen till största delen helt osentimentalt och självklart skildrat en hård och grym värld, där ångesten alltid är nära. Men någon enstaka ljuspunkt gavs.
Körper är som en examen för Operabaletten, som framstår som en fullfjädrad modern ensemble på internationell nivå. Framtiden känns för en gångs skull spännande. I alla fall när det gäller dans.
Dans och andra konster 