Rött och svart

Kenneth Kvarnström, koreografen och danschefen på Kulturhuset Stadsteatern, har på senare tid varit upptagen av döden och gjort baletter i bildligt och bokstavligt svartaste svart. Också i nya stycket Tre är svart dominerande men här finns även tillsats av livgivande, blodigt, uppkäftigt rött. Det är ett oupphörligt elegant stycke men med inslag av slingrande slit. Dessutom, även om döden finns med också denna gång, spirar och gror det bland annat i form av ett mänskligt kadaver som väcks till liv i en komposthög av röda rosenblad.

Tre män, men det är ganska betydelselöst att de är män eller ens människor, många gånger bildar de ett slags trehövdad varelse: än djurisk, än i människohamn, än ett slags dansmaskin. De snurrar sig igenom ett timslångt stycke i Kvarnströmska virvlar; de vänder sig runt, runt och upp och ner med svepande böljande armrörelser. I en estetiskt raffinerad iscensättning vrider de sig ut och in i varandra.

Plötsligt, i en stillsam mystisk scen, sitter dansaren Paul Pui Wo Lee bakom en röd kub vars lock öppnar sig och upp slingrar rök i koreograferade slingor. I rökskyarna dansar han med fingrarna. Här förenas maximalism och minimalism.

Härnäst möts åter ett tretal av dansare i en skulptural grupp som övergår i en annan del av näringskedjan. Gränsen för det mänskliga upplöses och utplånas men återuppstår i andra livsformer. (Kvarnström har passerat döden.)

Kläderna dansare bär präglar dansens utförande och även upplevelsen av dansen, och kanske är det därför som många koreografer undviker kostym i teatral mening. Ofta är det ju vardagliga (tränings)kläder man ser på den samtida scenen. Därför är det en fest för ögat att i Tre få se modedesignerduon Astrid Olssons och Lee Cotters kreationer som, i ett par fall, i sig är konstverk och ger mångtydiga dimensioner åt dansen, ibland åt det kusliga hållet. Den första visuella chocken erbjuds av volangprydd ”klänning” med något slags turnyrer och vars helhet väcker associationer åt vitt skilda håll: krigare? 1800-talsdam? filmen Alien? insekt? dammsugare?

Nästa ögonchock bildar en nästan gastkramande kubism när en av dansarna ikläder sig en tygskulptur i rött och svart påminnande om ett mänskligt hjärta som förvandlas till en kostym av blommor, spets, flor, hatt och inälvor, med flera obeskrivbara detaljer, en kombination av urtidsdjur och dekadent dandy, som möter en tidigare matta som fått liv och blivit dansant skulptur. Det slutar i dödsryckningar ur vilka en puppa föds.

Det spirar nytt liv på Kulturhuset i Kvarnströms, Olssons och Cotters iscensättning.

Dansare: Matthew Branham, Erik Nyberg, Paul Pui Wo Lee. Koreografi: Kenneth Kvarnström. Kostym: Astrid Olsson och Lee Cotter. Ljus: Maria Ros Palmklint. Ljud: Hans Appelqvist.

Annonser

2 tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s