Flicklekar

Girls, girls, girls lyser det i rosa neon på fondväggen i föreställningen Ready Ready framförd av Carrasco Dance. Men det betyder inte att scenen är tänkt att föreställa en strippklubb i Las Vegas. Nej, de sex kvinnor, i svarta slitna jeans och grå och vita t-shirts eller skjortor, som skakar loss, och då kan man verkligen tala om att skaka loss, på den svarta och rått avskalade lilla scenen på Dansens hus verkar befinna sig på någon mörk övergiven plats. Kanske ett lastrum på en båt, ett källarutrymme eller på en skolgård efter klockan nio på kvällen.

Det är lätt att associera till skolflickor som testar sina gränser och dessutom överskrider dem. Inte för att det är någon typisk flickig dans, men det är en våldsam flickig dans. Här för och rör sig flickor som inte vill hålla sig till några snäva roller utan som vill experimentera, pröva, utforska. Och det de utforskar är både kärlek och våld. Rörelsematerialet verkar hämtat från klassisk modern dans, alltså före den postmoderna, jazzdans och har också stråk av orientalisk dans. Det dansas i tystnad och till musik typ Elvis Presley: ”Kiss me my darling”, ”It’s now or never”, och Orientmusik.

Och det är ömsom häftigt att ryckas med i och ömsom uttröttande med repetitiva rörelsemönster, som så många koreografer av någon anledning älskar att excellera i. Inte minst blir alla skakrörelser och head rolls så många att mamman i mig börjar oroa sig över att dansarna ska få nackspärr. Så småningom blir själva överdriften av skakningarna som en naturkraft som fortplantar sig, som en våg som rullar fram, i ebb och flod, och tar dansarna i besittning. Tills alltihop slutar i klapplekar och stiliserade slagsmål, skolgård igen, och i tryckare, som på skoldans. Konfrontation och kramar.