Oavgjort Sverige Danmark

New York City Ballet gör det. Och också Det Norske Balett. Liksom Hawaiianska statsbaletten i Honolulu, Nevadabaletten i Las Vegas, Finska nationalbaletten i Helsingfors och till och med Deutsche Oper i Berlin. Även de kungliga teatrarna i Stockholm och Köpenhamn. Och många många fler. De dansar den julstämningsskapande Nötknäpparen eller som den heter på Det Kongelige Teater, Nøddeknækkeren, före, under och strax efter jul.

Så har det inte alltid varit. I likhet med Svansjön är Nötknäpparen inte fullt så klassisk som man kan tro. Alltså klassisk i betydelsen kontinuerligt framförd sedan 1890-talet, då den uruppfördes. I Västvärlden dansades den sällan och knappast i sin helhet förrän den universellt hyllade rysk-amerikanske koreografen Georg Balanchine, som redan som barn framträdde som mus i Nötknäpparen i St Petersburg, väckte den till liv igen på 1950-talet i New York.

Det är Balanchines version som sedan 2011 dansas i Köpenhamn, där för övrigt Balanchine var gästbalettmästare ett par år på 1930-talet. Köpenhamnsupplagan är en riktig lyxversion, en pralinask fylld av spansk choklad, marsipanherdinnor och exotiskt inslagen konfekt och med en gran, som med den moderna scenteknik som Gamle Scene förfogar över, växer sig mirakulöst stor och briljantglittrande.

I Stockholm är gotterna mer åt det hembakta hållet, pepparkakor, polkagrisar och smällkarameller. Men så är miljön också den småborgerliga idyllen hos tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. Petters och Lottas jul lyder undertiteln och i tjugo år har Per Isbergs älskade version framförts på Stockholmsoperans scen, som inte är lika tekniskt uppdaterad som den danska.

Köpenhamnsuppsättningen bländar med sitt uppsluppna nästan galna överdåd medan Stockholmsvarianten förtrollar med lyriska danspartier fyllda av drömmar och längtan. Så är ju också Petter och Lotta föräldralösa medan Balanchines Marie och Fritz är förankrande i tysk Biedermeiermiljö av högborgerligt snitt hos familjen Stahlbaum.

Båda versionerna bygger på snällare varianter av E.T. A. Hoffmans saga Nötknäpparen och råttkungen, i Stockholms fall omplanterad till Elsa Beskowska Lillköping och den svenska granskogen dit Petter och Lotta följer med Farbror Blå för att hugga en julgran. Här möter de en svartklädd och gåtfull kolare som senare dyker upp på julafton förklädd till julbock, som ger en magisk nötknäppare, också den i julbocksform, som gåva till barnen.

Svarte kolaren förvandlas i andra akten till vit prins, en dubbelroll som Dmitry Zagrebin dansar virtuost vasst. Hans knivskarpa ben skär som saxblad genom luften i långa serier av hopp, piruetter och arabesker Även hans drömska duetter med husan Nathalie Nordquist och en trio med Nacho Lopez och Minji Nam som Petter och Lotta består av linjeren romantisk dans fylld av oskuldsfull trånad.

Det mystiska elementet i Köpenhamn är Herr Drosselmeier, lätt despotisk till karaktären men älskad som gudfar av barnen. Traditionen trogen utnämner man på Det Kongelige karaktärsdansare. Den karismatiske Poul-Erik Hesselkilde, som varit verksam som dansare i femtio år och som karaktärsdansare i över tjugo, gör den pantomimiska rollen med en blandning av Robespierresk godmodighet och måttfull infernaliskhet. Den  nøddeknækkare han överräcker är i form av en leksakssoldat i det kungliga danska livgardets färger.

I Stockholm är andra akten en isblå rimfrosthägring i vilken granens prydnader och godsaker får liv och börjar dansa. Pepparkakorna i AdiLiJiang Abudurehemans och Moe Niedas distinkta gestaltning är kryddiga, knapriga och lustiga att se. I Köpenhamns andra akt hamnar barnen i ett Schlaraffenland, ett polkagrisrandigt godisparadis, där den ena godsaksensemblen avlöser den andra. Särskilt den varma chokladen från Spanien var utsökt och livgivande.

Fler skillnader är att råttorna i Stockholm är lurviga och feta medan de köpenhamska är mer som degenererade och förtappade vita och illa klädda möss. Stockholm har dessutom en härligt punkig råttkung i Daniel Norgren-Jensen, liksom skrattframkallande dansmöss i röda skor. Och så förstås RLDN RLDF Gibsy Witch Amazing Blossom, en gott humör-framkallande svart pudel i rollen som hunden Prick. Köpenhamn kan ståta med en något mer gnistrande snöflingsbalett som dansar i en gräddig tårtpappersinspirerad scenografi, ett charmigt Harlekin och Columbine-nummer och orientalisk dans, ”Kaffe fra Arabien”, som dock inte gör sig särskilt bra i tåskor.

Den berömda Blommornas vals är i Sverige tvåkönad, där de manliga dansarna liknar gröna män, de hedniska natursymbolerna, som ger en lätt fläkt av (natur)erotik i dansens virvlar med honblommorna. Samma vals är i den dansk-amerikanska tappningen en rosa-lila dröm där blommorna befruktas av en guldsprudlande Daggdroppe, påminnande om fen Tingeling från Peter Pan i Disneys version, en roll briljant lättsamt dansad av Ida Praetorius som inte ger minsta sken av att tåspetskoreografin är så djävulskt svår som man kan misstänka.

Vilken version är bäst? Det blir oavgjort. Och eftersom julen är en tid av utsvävningar  kan man gott unna sig båda, i den mån man är stadd vid kassa och det överhuvudtaget går att få biljetter. Detta kostbara nöje är nämligen mäkta populärt vilket inte förvånar. Man känner sig lika kejserligt bortskämd som tsar Alexander den III gjorde vid världspremiären 1892, när han kallade upp Tjajkovskij till sin loge för att tacka.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s