Bakom kulisserna på Bolsjoj

Nick Read är en dokumentärfilmsregissör som gjort sig känd för att göra filmer från några av världens farligaste platser. Bagdad och Kabul är ett par exempel. Nu har han gjort en film om Bolsjojteatern. Bolshoi Babylon heter filmen som just har visats på Stockholms filmfestival.

Bolsjoj är mer än en teater. Den är för många ryssar helig, en symbol för den ”ryska själen”. Bolsjoj, särskilt dess balett, är också ett av Rysslands främsta varumärken och en exklusiv turistattraktion. En parkettbiljett till Svansjön kostar omkring 1 600 SEK och köps säkrast från teaterns nätplats, men då måste man vara ute i mycket god tid eller helt enkelt ha tur. På nätplatsen framgår att Bolsjojteaterns huvudsponsorer är Credit Suisse och Nestlé.

Balettkompaniet är känt för sin bravurstil som anses mer show off och akrobatisk än Marinskijteaterns i St Petersburg, som har ett rykte som förfinad och romantisk. Det hindrar inte att Bolsjojs dansare tar andan ur vilken blaserad danspublik som helst och att balettkåren och dess solister ständigt räknas till världens främsta.

Ett par av Reads informanter liknar Bolsjoj vid en flaska fylld med ringlande ormar eller ”a rubbish damp full of rats”. Andra menar att Bolsjojteatern bara avspeglar samhället. Är det ryska samhället korrumperat eller ”sjukt” är Bolsjoj det också. Hur som helst visar Reads film att Bolsjoj är en plats ”fylld av tårar och rykten”, att den på ytan må vara kallt och glättigt leende, men att det därinunder kokar av känslor.

Utgångspunkten för Reads film är syraattacken på Sergej Filin 2013. Efter en enastående karriär som dansare blev Filin balettchef 2011. Enligt vissa uppgiftslämnare ägnade han sig åt orättvis och nyckfull rollbesättning och favoriserade somliga dansare medan andra blev helt utan arbetsuppgifter, en inte helt ovanligt företeelse men förvisso ett ekonomiskt dilemma för Bolsjojs artister som får betalt efter vilka roller de gör.

En januarikväll 2013, på väg hem från teatern, överfölls Sergej Filin av någon som slängde syra i hans ansikte. Efter över 18 operationer lyckades läkare i Tyskland rädda synen på ena ögat, också ansiktshuden till största delen, dock blev Filin blind på det andra ögat. Attentatsmännen var lejda av en konkurrent om balettchefspositionen, Pavel Dmitrichenk, som erkände att han låg bakom överfallet men förnekade att han uppdragit åt männen att angripa Filin med syra.

I filmens skildring av överfallet och dess följder börjar liknelsen av Bolsjoj som en flaska fylld av ringlande ormar kännas adekvat. Här blir det svårt att följa med i de olika intervjuades emotionella utsagor och det verkar som också regissören förlorar kontrollen över filmen, som faktiskt börjar påminna om en dokumentär på riktigt. (Och hur många dokumentärfilmer gör det?)

Bolshoi Babylon utvecklas i sin andra hälft till en film om management när vi får följa tillsättningen 2013 av en ny chef för teatern, Vladimir Urin, vars hustru lär ha gråtit hela natten när han väl tackat ja till utnämningen. Det visar sig att det sedan gammalt finns en närmast patologisk misstro hos artisterna mot Bolsjojteaterns chefer. Ryktet om dansare som får betala med sex för att få roller förnekas, men rollbesättningssystemet förvirrar. (Prima ballerinan Anastasia Volochkova har tidigare liknat Bolsjoj vid en jättelik bordell.)

Urin, som fick franska hederslegionen 2014, förefaller vara inställd på förändringar på Bolsjoj. Bland annat vill han införa öppna auditions så att alla dansare ska få en chans att pröva till vilka roller de vill. Hur det ska gå för Filin, som samtidigt återkommer efter sin konvalescens, börjar man undra över eftersom det visar sig att Urin och Filin sedan tidigare inte är särskilt såta vänner. Filin får lämna Bolsjoj i mars 2015.

Filin, som säger att det är ett ”helvete” att vara chef, att Bolsjoj är som ett minfält, ger ett inte särskilt sympatiskt intryck. Men ingen ska behöva få syra i ansiktet av den eller någon annan anledning.

Bolshoi Babylon bjuder på fascinerande bakom kulisserna-scener och vi får också se glimtar från balettföreställningar som lockar till en Moskvaresa. Bolsjoj verkar trots allt värd en sådan.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s