Sten, himmel och hav

Grekerna gav oss en gång filosofin. Och nu ger de oss filosofisk dans. Fast dans är kanske att ta i. Still Life som just gästspelat på Dansens hus är snarare ett slags installation eller en performance, med drag av fysisk teater, som konstnären och koreografen Dimitris Papaionnou skapat som en hyllning till Sisyfos och de flestas liv, i alla fall dem som måste förvärvsarbeta.

Tur att vi har Dansens hus så att vi får ta del av teatrala uttryck från andra länder och uppleva andra estetiska preferenser än de vi har i Norden. Föreställningen marknadsförs som stramt vacker och sant estetisk men egentligen är det en både svart och rolig föreställning med en vriden och lätt grotesk humor. Lite sorglig är den allt också.

Sisyfos gör entré under en anslående vacker himmel med framvällande skyar av moln. Han släpar sig fram med en vägg av sten som tynger hans rygg. Jag har alltid föreställt mig Sisyfos rullande på en sten framför sig. Men det känns helt rätt att stenen i stället är som ett väldigt ok.

Ur denna vägg tränger plötsligt en arm fram. Rätt vad det är ett ben. Stenväggen är alltså gjord av ett genomträngligt material. Och dessa framträdande lemmar och människohälfter kombineras med den prövade mannen på olika sätt, rentav kalejdoskopiskt. Två eller tre människor blir en, sammansatt på alla möjliga och omöjliga vis. Plötsligt kommer ett kvinnoansikte fram ur stenmuren och vi får ser mer och mer av henne och till sist har hon två par ben. Effekterna blir både komiska och makabra. Livet är både en lustiger dans och en evig vedermöda. Efter att ha sett dessa möjligheter tas ut till max är det rätt skönt med byten till andra scenbilder och andra effekter: en kvinna bakom en vibrerande glaspanel,  en man som skyfflar sina egna fötter vägen fram, någon bär en pyramid  av stenar som rasar, en kvinna balanserar på en naken mansstjärt. Ibland framstår det hela som en trollerishow utan trolleri, men med existentiella spöktrick och mardrömsbilder.

Längsta avsnittet är när hela ensemblen i ett förött stenlandskap skördar något okänt, troligen oätbart. I realiteten drar de till mikrofonförstärkta ljudeffekter bort tejp från scengolvet. En scen som skildrar ett meningslöst slitgöra, men som också i sig är meningslöst lång.

Fantastiskt vackert blir det när en skymnings- eller gryningssol lyser upp den kolsvarta scenen och det som varit himmel förvandlas till ja, vad är det, hav? Det som förut var moln ser nu ut som vatten eller en gigantisk böljande manet. Magiskt.

I en scenbild som några bland publiken börjar applådera, eftersom de uppfattar den som en final, dukas en måltid fram à la grecque med bröd, ost, tomat och ouzo: livets nödvändigheter.  Är det slut på slitgörat? Men, nej, det slutar inte lyckligt hur gärna vi än vill. En kort respit och så tillbaka till stenarna. Eller är det trots allt ett lyckligt slut? Så här skriver Albert Camus i Myten om Sisyfos: ”Kampen för att uppnå topparna räcker ensam till för att fylla ett människohjärta. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”. Det tål att filosofera kring.

Still Life turnerar under 2015 och 2016 och besöker Bordeaux, Paris, Cagliari, Stockholm, Braga, Santiago, São Paolo, Antwerpen och Belgrad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s