Solo och trio

Ima Iduozze är vacker, vig och begåvad. Han har dessutom en rik rörelserepertoar för sin helafton som ges på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern till och med 13 december. This is the Title, ett solo han skapat till sig själv och som är den avslutande delen av programmet, är så nära abstrakt dans man komma kan. Avsaknaden av referenser till vardagen och omvärlden är befriande och man kan betrakta dansen som ren i betydelsen icke-representativ. Iduozze har sina rötter i breakdance, och det syns, men i detta stycke utvecklar han en egen stil som skiftar mellan eruptioner och stilla skulpturala poser . Det är som att se en elegant sfinx få häftiga utbrott och sedan återgå till ett tillstånd av serent lugn.

Tvärtom är det i den koreografi, Purple Nights, som inleder kvällen. Här befinner vi oss helt bestämt mitt i naturen, scenografin med mängder av strålkastarliknande lampor till trots. Tre män som kanske inte är helt mänskliga, rör sig omväxlande som deformerade djur, vanföra varelser och vinddrivna existenser. Rörelserna är rätt långt ifrån att se dansade ut, de är snarare trevande, krypande, krälande. Så småningom övergår koreografin till mer dansad form, främst nära golvet, utförd liggande och virtuost. När de tre männen senare tar på sig svarta trasiga rockar och vandrar runt verkar de desorienterade, utanför alla gemenskaper och börjar också attackera varandra. Belysningen övergår till klärobskyr och påminner om Caravaggios ljusdunkel, särskilt som en av dansarna halvnaken trippar runt i en pose, som ser ut som han vore korsfäst. När ljussättningen är som vackrast och alla tre, i kallingarna, sträcker ut sig till tonerna av Nina Simones underbara stämma i Plain Gold Ring är det slut.

Om dansen i solot This is the title kan beskrivas som ”ren” i betydelsen att den är sig själv nog, är koreografin i Purple Nights ”oren” i betydelsen att den hela tiden referar till något annat än sig själv, natur, djur, något verkligt, ett förflutet, våra liv, existensen, minnen, kampen för tillvaron. Men den är också ”oren” i sin stil, den kryper, den slingrar, den kränger, ja, den är skitig. Vi behöver både och.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s