Havet är djupt

Figure a Sea är titeln på Cullbergbalettens nya föreställning av den ikoniska amerikanska koreografen inom det postmoderna fältet, Deborah Hay. Föreställ dig ett hav, är en möjlig översättning men figure kan också betyda ”tur eller figur i dans”, ”en kort fras”. Det senare stämmer väl in på detta verk som består av en mängd turer, figurer, korta hela tiden avbrutna dansfraser som är öppna för olika tolkningar. Var och en i publiken får själv föreställa sig vad eller var ”havet” är.

Det finns dock en mycket tydlig havshorisont i det vita scenrummet. En linje markerar horisonten i den vita scenografin. Vitt verkar för övrigt vara årets färg inom dansdekor. I Örjan Andersson Goldberg Variations gick scengolv och fond i vitt och strålade av ljus. I Out of Reach nöjde sig Helena Franzén inte bara med att klä in scenen och dansare i vitt utan publiken var tvungen att dra på sig vita pappersponchor och vita skoöverdrag. Det vita ser modernt ut, det är ju onekligen vitt och oftast fräscht. Det ser mer påkostat, lite dyrare ut; det ger en lyxigare framtoning åt dansen, även om kanske inte just det är avsikten.

Och visst är det något exklusivt med Figure a Sea. Hela tjugoen skickliga dansare i ett postmodernt, eller kanske snarare postpostmodernt, dansstycke är man inte bortskämd med. I och med styckets titel är det lätt att i koreografin läsa in en dag vid havet eller på stranden, med skutt, hopp, lek, meditativt strosande och planlösa icke inkomstbringande aktiviteter. Någon annan kanske lika gärna associerar till sjöjungfrur, träsknymfer, tritoner, valar, plattfisk, maneter, tång, bläckfisk, måsar, Calle Schewens vals (korta avbrutna pardanssekvenser förekommer) fiskknät, sill, mistlur eller sjömansänkor, men då är det återigen bara titeln som styr; det finns egentligen ingenting i rörelserna som har med hav och strand att göra. Figure a sea var det ju. Föreställ dig ett hav, för det finns inte där. Bara som en rand. Eller som ebb och flod. Dansarna och deras ständigt skiftande rörelser är som havet självt.

Under föreställningen gång tänker jag efter ett tag att det verkligen stämmer det som Cullbergbalettens konstnärlige ledare Gabriel Smeets skriver i programmet om att Deborah Hays hav är ett hav av oändliga möjligheter. Men efter trettiofem minuter då jag börjar tröttna på denna Coitus interruptus-inspirerade koreografi känner jag mig rätt övertygad om en möjlighet som faktiskt inte finns, möjligheten av att Cullbergbalettens superproffsiga dansare skulle få tillfälle att visa hur fantastiska de är i en lång maffig oavbruten danssekvens.