Köttiga svanar

I stället för alla de helaftonsbaletter Mats Ek, som den nationalklenod han är, borde ha gjort för Kungliga Operan för längesedan får vi nu se hans Svansjö dansad av Operabaletten nära trettio år efter verkets tillkomst. På dessa 28 år för att vara exakt, Mats Eks Svansjön hade premiär 1987, har det hänt en del i världen, också i dansvärlden, också med operans balettkår. Den är inte längre en kår, knappast ett kompani utan snarare en lösligt uppbyggt ensemble med dansare på korttidskontrakt som kommer och går, och de är inte längre alla renodlat klassiska utan många är tränade i samtida tekniker. Danspubliken har också kunnat se andra, lika radikala omtolkningar av Svansjön som Eks sedan dess: manliga och homosexuella svanar i engelske Matthew Bournes version, Alexander Ekmans A Swan Lake med en riktig sjö, eller i alla fall riktigt vatten på scen och svanar som knarkande horor i Fredrik Benke Rydmans koreografi.

Mats Eks Svansjö har hunnit bli närmast en klassiker i sig. Snart är dessutom Eks stil historisk. Hans dansstil är eklektisk och hämtar rörelser hej vilt från olika håll och sammanhang, från folkdans till Michael Jacksons moonwalk. Även om man känner igen hans rörelsevokabulär från balett till balett, och även om det ibland kan bli lite väl många igenkänningar i ett och samma verk, är det en stil som bjuder på variation; den är helt enkelt rik på infall, vilket vi så väl behöver. En koreografi av Mats Ek kan innehålla lika många idéer som tio andra koreografers tillsammans. Eks främsta styrka är hans lekfulla kreativitet och framför allt hans mänsklighet. Man får en bestämd känsla av att dansarna luktar alldeles vanlig människosvett däruppe på scenen.

Svanarna i Eks Svansjö är inga eteriska varelser runt en månbelyst sjö, de är köttiga, muskulösa och starka, men ändå lika gripande, eller förresten kanske mer gripande, än i de klassiska versionerna.

Men om man tar det från början, så var det en gång en prins. Han ser ut att födas, nästan kläckas, bredvid en gigantisk spiralformad snäcka, eller är det en alldeles perfekt spritsad svanbajskorv? Det kan det mycket väl vara, det är Marie-Louise Ekman som gjort scenografin. Denna snäcka, exkrement eller ej, både stör, gäckar och skänker en hemlighetsfull air (nåja) till helheten.

Men prinsen är inte nyfödd han är nybliven vuxen och hans viljestarka mamma vill genast gifta bort honom. Han vill se sig om i världen, vilket på Ekmanér skildras mycket illustrativt med gång- och springsteg, och han stöter på svanar, ryssar, judar, spanjorer och svanar igen.

Somligt i denna balett har åldrats mer än annat. Första aktens första del känns ganska långdragen, här har koreografin delvis mist den fräschör den en gång hade. Likaså undrar vän av ordning om man får visa olika folkslag och nationer så här klyschigt som i tredje akten, men det är samtidigt så roligt och vackert och skickligt, och också lite sorgset, att man fascineras. Och när svanarna är på scenen är Eks Svansjö magisk, tragisk och till och med sexig.

För visst är det här en saga om sex. Det handlar om en nyss könsmogen ung man som ska möta livets realiteter och gåtfullhet. Svanarna är hos Ek både fångna, förtryckta, befriande och befriare. De står för sexualiteten, som ju kan vara allt detta.

Operans dansare, både solisterna och kåren, som i vissa klassiska helaftonsverk på sistone förefallit stela, ibland till och med rädda, rentav skräckslagna, dansar friare än på länge. Clyde Emmanuel Archer som prinsen har en kombination av mjukhet och pregnans, lyrisk stil, teknisk säkerhet och personlig rörande rolltolkning som ger flera dimensioner inte bara åt prinsen utan åt hela baletten. Gina Tse som Odette/Odile, alltså både vit och svart svan, är lika mångsidig, både klassisk och modern, och inte minst mänsklig, så svan hon är. Daria Ivanova är läcker och imposant som drottningen, Oscar Salomonsson är fullödig och finurlig karaktärsdansare som Rothbart, Anton Valdbauer imponerar som ryss, Anthony Lomuljo och Gabriel Barrenengoa griper som israeler och i det spanska avsnittet är Sarah-Jane Brodbeck både magnifik och tragisk. Det här var precis vad Operabaletten behövde. Om än tjugoåtta år efteråt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s